Alla svenskar minns var de befann sig på eftermiddagen den 7 april i år då en lastbil skoningslöst for fram längs den långa shoppinggatan i Stockholm. Många sprang för livet, fem dog, runt 15 skadades svårt och långt fler behövde krisstöd efteråt.



Två som inte glömmer den dagen är Niklas Haglund och Viktoria Lenander. Hela deras professionalitet sattes på prov. Plötsligt var stunden där, som övningar och diskussioner förberett dem på.


Dag efter dag har Niklas Haglund som uppgift att blixtsnabbt kalla ihop landstingets katastrofmedicinska ­ledning. Nu fick kommunikationsradion Rakels skrällande ljud honom helskärpt. Det var SOS Alarms signal för att sätta igång landstingets beredskap för en allvarlig händelse eller katastrof.


Bakom hans torra titel tjänste­man i beredskap, döljer sig en person med full koll på akutsjukvårdens organisation inför ett riktigt skrämmande scenario, med analytiskt tänkande och nerver i styr.


Tillsammans med chefsläkaren drog han 
i gång full kapacitet, ja, för en gångs skull överkapacitet, i ambulanserna och på alla sjukhusen i huvudstaden.



Långt därifrån, i en tjutande ambulans på väg mot Drottninggatan fyra minuter efter larmet sitter Viktoria Lenander, och förbereder sig mentalt för att ta rollen som ansvarig sjukvårdsledare på plats, i ett scenario hon ser framför sig som en mardröm.


Båda är sjuksköterskor.


Båda har toppkompetens.


— Händelsen har förändrat mig. Jag känner ännu mer allvar och stolthet över vad vi håller på med, och har en större förståelse för vilka situationer vi kan hamna i, säger Viktoria Lenander.


De svårast skadade skickades till sjukhus, vården av de lindrigare skadade fortsatte i fem timmar. Psykologisk hjälp har fortsatt i månader.



Efter dådet har frågan om vilka risker ambulansernas personal ska vara beredd på blivit mer omdiskuterad än någonsin, både här och utomlands. Stockholm hamnade på kartan av terrordrabbade europeiska städer. London, Paris, Bryssel, Berlin, Nice, Barcelona. Kåren är delad i frågan, långt ifrån alla är beredda att utsätta sig för risker. Regeln är att vänta på brytpunkten i den säkra, så kallade kalla zonen.


— Under tiden kan skadade ligga och blöda i den varma zonen, där det inte är helt säkert. Ska vi stå och vänta då? Frågan behöver utredas och klargöras, men vi saknar initiativ från beslutsfattare, säger Janne Kautto, talesperson för Riksföreningen för ambulanssjuk­sköterskor.


Han som själv är erfaren ambulanssjuksköterska i Stockholm sticker ut hakan och säger att ambulanssjukvården vid Drottninggatan inte hade fungerat lika snabbt och effektivt om inte personalen tummat på sin egen säkerhet.


Det är fel, enligt Viktoria Lenander.


— Vi utgick ifrån informationen vi hade. I en sådan allvarlig händelse blir det lite kaos. Jag fattade beslut om brytpunkt. Hade jag fått information från polisen om att det fanns ett större hot, som skottlossning, hade vi backat. Vid ett tillfälle stoppades vi av räddningstjänsten och accepterade det.


Men i sakfrågan håller Viktoria Lenander med ambulans­föreningens Janne Kautto.


— Vi accepterar inte att stanna i kall zon och se folk ligga och dö längre fram. Vi behöver arbeta i varm zon. Det finns risker för oss, men det vet vi när vi väljer yrket, säger hon.



Området där dödligt våld pågår kallas het zon.

Stefan Hector, chef för polisens nationella operativa avdelning, Noa, är tydlig med att i sådana situationer har polisen inte tid med sjukvård.


— Vår uppgift är att lokalisera och stoppa gärningsmannen. Polisen har mycket att göra. Därför ska vi göra det vi är bra på och sluta göra det andra gör bättre. Vi ska inte ägna oss åt sjukvård, annat än livräddande insatser för vår egen personal, säger Stefan Hector. 


Han talar tillsammans med Socialstyrelsens krisberedskapschef Johanna Sandwall på en konferens för ledningsansvariga inom 
ambulanssjukvården. Publiken vill ha svar på vilket ansvar ambulanssjukvården har vid liknande händelser då riskerna är stora för personalen.


— Vi ser att det behövs utbildning och träning för ambulansernas personal, för att höja lägstanivån hos alla. Vi behöver, utifrån polisens taktik, titta på hur vi ska arbeta i de här miljöerna. Det är en komplex fråga där arbetsmiljö är en del, säger Johanna Sandwall, vars plan är att starta ett nationellt projekt för det, med avstamp i de regionala arbeten som pågår.


Även Stockholms läns landsting, som utvärderat vården efter attentatet, menar att ambulanspersonalens säkerhet måste utredas.



Noachefen Stefan Hector slår fast att tiden är förbi när alla inblandade kunde arbeta ”gammaldags”, långsamt och strukturerat. De flesta terrorattentaten i Europa har varit över på 15 minuter.


— Gärningsmännen dödar så många de hinner innan de stoppas. Det kommer inte att vara några specialutbildade insatsstyrkor först på plats, utan vanliga patruller som ska ge respons direkt, handla på intuition, bedöma hur farlig situ­ationen är och vad de kan rädda. Sedan byggs en ledning, där sjukvårdsledaren står bredvid polisinsatsledaren.



Sjukvårdschefer från Paris och Bryssel har nyligen varit i Sverige för att sprida sina lärdomar efter multiattackerna 2015 och 2016. 
Attentaten i Paris var de största efter andra världskriget. Inom loppet av 20 minuter var det skjutningar på fyra platser i staden, tre blodiga explosioner och en enorm gisslansituation i konserthallen Bataclan, där terroristerna sköt med automatvapen mot publiken.


Ambulanserna körde i skytteltrafik mellan stadens sjukhus, aldrig förut hade så många opererats akut samtidigt. På gatorna flydde tusentals människor. Den stora katastrofplanen ”white plan” utlöstes för första gången sedan den skapades 20 år tidigare. Krisledningen hade tillgång till 40 sjukhus.


— Vi klarade sjukvården förhållandevis bra. Det var enbart för att vi var förberedda och hade övat sedan attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo samma år. Jag är här i Sverige för att vi i sjukvården måste lära av varandra. Det kommer att hända igen, säger professor Pierre Carli, chef för ambulanssjukvården i Paris.


129 personer dog och 256 skadade kördes till sjukhus i ambulans.



På frågan om vilka risker ambulanspersonalen ska utsätta sig för skakar han sorgset på huvudet.


— Vi har den diskussionen i Frankrike också. De arbetar i kaos vid terrordåd. Det finns ingen som kan säga var det är säkert, för ingen vet. Så är det bara.


Han pekar på en bild från attacken i Bataclan där tolv vitklädda sjukvårdare slängt sig på golvet i något som ser ut som en kafédel.


— Ni undrar nog var offren är. De ligger under sjukvårdarna, som lagt sig över som sköldar.



I Sverige efterlyser ambulanssjuksköterskorna Viktoria Lenander och Janne Kautto mer övningar — helst i samverkan med polis och räddningstjänst.


— Vi har haft fokus på vård vid terror hela året med seminariedagar och samverkansövningar, vilket bidrog till att den regionala ledningen fungerade bra. Nu jobbar vi hårt med en gemensam utbildning med polis och räddningstjänst för medarbetare, säger Niklas Haglund, specialistsjuksköterska, utbildningsansvarig på Stockholms läns landstings enhet för katastrofmedicinsk beredskap och den som satte i gång ledningen för insatserna vid Stockholmsdådet.



Sedan ett rundabordssamtal för 1,5 år sedan med dåvarande inrikesminister Anders Ygeman, blåljusorga­nisationerna och myndigheter har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, arbetat fram en nationell väg­ledning vid pågående dödligt våld i publik miljö, som beräknas vara klar vid årsskiftet.


Syftet med den är att insatsplaneringen ska bli mer gemensam fast polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård styrs av tre skilda huvudmän, polisregionerna, kommunerna och landstingen.


Men arbetet får kritik. Det brådskar menar landets största räddningstjänster, som vill att regeringen ska driva på. Noa och Socialstyrelsen ställer sig frågande till vad en vägledning faktiskt innebär och har satt sin del av arbetet ”på paus”.