Min bror gick rakt på sak. Han hade varit hos sin husläkare, som direkt hade skickat honom vidare till sjukhuset. Där konstaterades tarmcancer. När de öppnade honom hittades en stor tumör. Det såg inte bra ut. Det såg inte bra ut alls.


Min bror är en fåordig man, en typisk ”no nonsense”-man. Så han ville inte älta känslorna över kirurgens budskap. Det tjänar ju inget till, tyckte han. Nu gällde det att få behandling, och så var det bara att hoppas på det bästa. Det höll jag i och för sig med om.


Han var i de bästa händer. Antoine van Leeuwenhoek i Holland är ett av Europas mest framstående cancersjukhus. Det låg bara några mil från hans hem. Läkarna var fantastiska. Största delen av behandlingen som min bror måste gå igenom de kommande månaderna genomfördes polikliniskt. Han körde som regel till sjukhuset själv. Uppföljningen, informationen och stödet från hemsjukvården var exemplarisk. Då det samma höst konstaterades att behandlingen inte hade haft den önskade effekten, fick han erbjudande om att vara med i ett försök med en helt ny medicin. Men närmare jul fick jag ett nytt telefonsamtal. Ingenting hade verkat, tumören växte. Hoppet var ute. 



”Hur känns det”, frågade jag. ”Otur”, svarade min bror, och jag kunde nästan höra hur han ryckte på axlarna. Han var, som sagt, inte en man som hade för vana att använda energi på saker han inte kunde göra något åt. Cancern hade överrumplat honom, och vunnit, men han ville inte klaga. Det som nu väntade var slutet. Döden. Men han ville hålla huvudet kallt. Min bror hade hela sitt liv arbetat med finansiella frågor. Det var som om han hade accepterat att livets aktier kunde gå upp och ner och nu skulle de snart nå botten. 


Även efter jul var han bara undantagsvis på sjukhus, för att tömma buken på ständigt större mängder vätska. Annars höll han sig i den eleganta tvårumslägenhet där han alltid hade bott. Husläkaren kom ofta förbi, och hjälpen från kommunen var inget att klaga på. Familjen ställde upp. Det blev en brant utförsbacke, men allt skedde utan problem. Min bror mätte tiden och hoppades att han skulle klara våren. Tills tiden när trädgården var som vackrast. 



När det blev februari bad han husläkaren att sätta sig i vardagsrummet för att prata om slutet. Hans fru var också med, och de serverade kaffe. Min bror hade noga tänkt igenom det hela: han
ville skriva under ett dödshjälpsavtal. Som ter­minal cancerpatient ville han själv bestämma när nog var nog. Det var inte det att han hade bråttom att sätta punkt. Men när ögonblicket var alldeles runt hörnet, ville han att läkaren skulle hjälpa honom att dö när han själv önskade det. Han ville inte att smärtorna och kroppens oundvikliga sammanbrott skulle hindra honom att säga farväl till de sina på ett sätt han själv ansåg värdigt. Min bror gav samtidigt sin fru rätten att fatta beslut i hans ställe, om han inte själv skulle kunna uttrycka sin vilja längre. 



Formaliteterna runt dödshjälp är tydliga i Holland. Två läkare ska, oberoende av varandra, slå fast att patienten lider av en dödlig och obotlig sjukdom. De ska också försäkra sig om att patienten går in i ett dödshjälpsavtal fullt medveten om avtalets konsekvenser. Patienten ska dessutom få information om proceduren och bevisa för läkarna att hen har förstått den. 


Sagt och gjort. Läkarna undersökte och informerade, min bror var glasklar i sin önskan, och avtalet skrevs under. Så tog vardagen vid igen, som dödssjuk cancerpatient i hemmet. Kommunen fortsatte att ställa upp, och primärvårdsläka­ren blev en ofta sedd gäst som det kändes bra att prata med. Det hände att de tog ett glas vin tillsammans framåt kvällen. Familjen satte stort värde på läkarens närvaro. De såg honom som en vän.



När jag besökte min bror sista gången, var magen enorm. Det var som om all vätska från kroppen hade sugits in i tumören. I favoritfåtöljen, framför glasdörren med utsikt mot trädgården, hade han inte någon större lust att minnas barndomen tillsammans med mig eller prata om andra familjeminnen. Han tyckte det var viktigare att fru och barn skulle kunna klara sig bra utan honom, ekonomiskt och på alla andra sätt. Han ville inte ha någon präst på begravningen, och om någon skulle prata på begravningen, skulle det vara vår äldste bror som knappast skulle ta till gråtmilda ord. Musiken skulle vara klassisk, men inte ”något sorgligt”. Askan skulle spridas på ett okänt ställe.


I mars hade det gått långt. Det ringde på nytt hos mig. Hans tillstånd hade nu ytterligare förvärrats, och på fredagen hade husläkaren varit på besök. Han hade undersökt min bror och lugnt förklarat att döden nu inte var långt borta. Om han fortsatte önska det, så skulle ögonblicket nu ha kommit att genomföra dödshjälpen. 


”Önskar du det fortfarande”, frågade han min bror.


”Ja. Men jag tror jag väntar till på söndag.”


”Det är okej”, sa läkaren. ”Då kommer jag klockan tre.”



Det blev en lång helg för oss anhöriga. Att vänta på tidpunkten söndag klockan tre kändes nästan omöjligt att stå ut med. Min bror hade sin lilla familj samlad runt sig, där i mitt hemland, men vi syskon gick oroligt runt och såg på klockan. När söndagen till slut kom, var jag tvungen att ta en lång tur i skogen. Jag försökte lyssna på musik, men det kändes fel. Jag satte mig på en trädstam, men det kändes också fel. När gamla bekanta kom förbi, berättade jag hela historien för dem, och jag fick en kram. De förstod att det var en outhärdlig känsla, att gå och vänta på att en bror ska dö på ett bestämt klockslag. 



Och så dog han. Det var ingen dramatik. Läkaren hade kommit på avtalad tid och återigen förklarat hur det skulle gå till. Min bror skulle inte känna någon smärta, och tiden mellan att han skulle somna in och dödsögonblicket skulle bli kort. Högst en minut eller två. Om han var klar? 


Det var han. Han hade valt det själv. Han hade haft otur, cancern var på väg att döda honom, men det sista ögonblicket ville han bestämma själv. De sista månaderna hade medvetenheten om denna valmöjlighet medverkat till att ta bort rädslan för själva döden. Nu behövde han inte längre vara rädd för själva dödsprocessen. När den rädslan försvann, försvann också fruktan för att inte finnas mer. Han som hade levt med finansmarknadens svängningar, slog sig nu till ro med att livet måste sluta med en krasch. Att kunna bestämma tidpunkten själv, gjorde trots allt att han kunde hålla ut. 


När det hela var över, lade de honom på en bår i vardagsrummet där han, med en kylapparat, blev liggande nästan en hel vecka. Grannar, vänner och familj kom in för att ta avsked. Gästerna fick kaffe i köket, ett glas vin serverades, och de som ville det, kunde också ta sig en rök. Det blev mycket vackert sagt om min bror, finansmannen, vännen och grannen. Och de var eniga: När det nu skulle gå som det gick, så dog han på bästa möjliga sätt.

TEXT: BARTH THOLENS
(Barth Tholens är chefredaktör för den norska sjukskötersketidningen Sykepleien, där texten tidigar är publicerad.)
ÖVERSÄTTNING: IRÉNE WANLAND