Någon älskar dansband, en annan föredrar Evert Taube. På demensboendet Österbo anpassas låtvalet efter de boendes tycke och smak. Musiken är bara en av alla de omvårdnadsåtgärder som personalen använder i stället för att gå till medicinskåpet när patienterna blir oroliga.


Det började som ett förbättringsarbete efter en tredagarskurs om demensvård. Sjuksköterskorna Elin Nilsson och Madeleine Nilsson hade gått kursen vid minnescentrum i Lund och bestämde sig för att se över användningen av psykofarmaka hos de boende på sin arbetsplats. 



Då, våren 2014, behandlades 23 av de 48 
boende på Österbo med ett eller flera ångestdämpande läkemedel. Sjuksköterskorna hoppades att de genom att minska beroendet av psykofarmaka skulle kunna förbättra livskvaliteten och minska fallolyckorna för de gamla.



De satte sig ner för att gå igenom patienternas läkemedelslistor. Tillsammans med omvårdnadspersonal och läkare började de analysera och skatta deras beteenden. När på dagen blev de oroliga? Hur reagerade de på förändringar? Hade de ont? Många av de boende visade beteendemässiga eller psykiska symtom, BPSD, som är vanligt vid demenssjukdom. Det kan till exempel vara oro eller aggressivitet och symtomen behandlas ofta med lugnande läkemedel.


Sjuksköterskorna dokumenterade och förde in skattningarna i kvalitetsregistret BPSD. Strukturen underlättade när de skulle göra vårdplaner och formulera lämpliga omvårdnadsåtgärder. Registret gjorde det också lättare att utvärdera effekten av de olika åtgärderna.


— Det handlar om att hitta rätt nyckel för varje person. Vad fungerar bäst när hen är orolig eller rastlöst vandrar fram och tillbaka i korridoren timme efter timme? I stället för läkemedel kanske en promenad utomhus eller en stunds taktil massage kan avleda, säger Elin Nilsson.



Hon berättar om en man som var mycket orolig i samband med väckning varje dag. Det var svårt för omvårdnadspersonalen att hjälpa honom med morgonbestyren och han kunde bli ganska arg. Då prövade personalen att servera frukost på sängen med morgonprogram på tv:n. Kaffet fick han avnjuta i lugn och ro, ofta i sällskap med en i personalen. Det gjorde att mannen fick en bra start och var lugn resten av dagen. De fem extra minuterna som personalen avsatte på morgonen hade de igen flera gånger om under dagen.


För sjuksköterskorna har det handlat mycket om att stötta omvårdnadspersonalen att byta fokus från läkemedel till omvårdnadsåtgärder.


— Det var inte helt enkelt i början, de var vana vid att kalla på oss när patienterna blev oroliga. 
I stället bollade vi tillbaka och frågade vad de prövat att göra för patienten. Efterhand växte personalens självförtroende och tillit till att de faktiskt kunde hantera situationerna. Personalen har verkligen blivit bra på att hitta rätt nyckel till vad som fungerar för just den enskilda patienten. De är helt fantastiska, säger Elin Nilsson.



Österbo har sex avdelningar, fördelat på lika många våningsplan. På natten bemannas boendet av en personal på varje våning. Under en period var en av de boende extra orolig och aggressiv nattetid. Det enda som hjälpte var att gå ut på promenad. De valde att se det som en akut situation, som vilket annat medicinskt tillstånd som helst. Behövde mannen promenera fick de helt enkelt täcka upp för den i personalen som fick gå ut med honom en liten stund.


De använder också taktil massage eller sitter inne på rummet en stund så att det känns tryggt att somna om, i stället för att ge sömntabletter. Personalen är numera inkörd på att minska nattfastan. Vaknar någon boende och är orolig på natten är det smörgås och ett glas mjölk som gäller. 



Drygt tre år efter att Elin Nilsson och Made­leine Nilsson startade förbättringsarbetet på Österbo har de sammanställt resultatet. 
I dag behandlas åtta av de 48 boende med ångestdämpande medicin, varav fyra håller på att trappa ner. Visst händer det fortfarande att någon kan behöva sättas in på psykofarmaka, men då finns alltid en plan för hur det ska sättas ut redan vid första ordinationen. Utvärderingen visar också att antalet fallolyckor har halverats sedan projektstarten.


Frukost på sängen, lite musik eller en promenad i stället för läkemedel. Det låter enkelt, men är det inte väldigt personalkrävande?


Elin Nilsson försäkrar att personalstyrkan är densamma nu som innan projektet startade.


— Det handlar om att prioritera rätt och sätta in omvårdnadsåtgärderna innan situationen blir ohållbar. Då vinner man både tid och resurser. Om vi lär oss känna igen signalerna tidigt finns det mycket vi kan göra. En uppseglande oro eller ilska kan ofta avledas med omvårdnad, det ser vi hela tiden här.