Skiljer sig hivpositivas behov från andra åldrande patienters?


— I grunden har alla naturligtvis ungefär samma behov av omsorg, närhet och trygghet. Men många hivpositiva lever med en psykisk stress, med en kvardröjande stigmatisering och osäkerhet om ökad risk för andra sjukdomar. Behovet att prata om detta med kunniga och insiktsfulla personer kan vara stort.


Du intervjuade 29 äldre personer med hiv för boken. Vad oroade dem mest med att bli gamla?

— Det finns en utbredd oro för att kunskapen om hiv är dålig inom vården och hemtjänsten. Hiv fordrar att man tar sin medicin varje dag och blir man glömsk kan man behöva hjälp. Det finns också en emotionell sida: vågar personalen ta i en, kommer man att bli behandlad som människa eller som någon som andra helst vill hålla distans till?


Var det något som överraskade dig?


— Att hivpositiva är en så heterogen grupp. De intervjuade lever väldigt olika liv och har fått hiv under väldigt olika omständigheter. Jag visste inte heller från början hur väl behandlingen numera fungerar.


I dag är man smittfri vid medicinering, ändå beskrivs i boken att kunskapen om det är dålig, även inom vården. Varför?


— Kan det hänga samman med att det inte längre pratas så mycket om hiv och aids? Både intervjuer och enkäter i Äldreprojektet, som drivs av organisationen Hiv-Sverige, tyder på att många inom vården inte har fått lära sig något om hur hiv överförs. Den okunskap som avslöjas i undersökningen är alarmerande. Här behövs massor av utbildning inom hela äldreomsorgen!