Ingen larmade trots fara för livet
Pojken sökte för hyperglukemi men trots att timmarna gick och han blev allt sämre slog ingen av sjuksköterskorna larm. ?
En 18-årig pojke med diabetes sökte i sällskap med sin mor vård på akutmottagningen för illamående, trötthet och kräkningar som hade pågått ett halvt dygn. ?
Hans prover visade blodglukos 19 mmol/l, bikarbonat 12 mmol/l, kalium 6,6 mmol/l och ketoner 2,5 mmol/l. Läkaren som undersökte pojken bedömde att han led av för hög surhetsgrad i kroppen (diabetesketoacidos). Det är ett livshotande tillstånd om det inte snabbt behandlas med kontinuerligt insulin intravenöst och kontinuerlig intravenös vätska. ?
Läkaren ordinerade inläggning och behandling men någon vårdplats kunde inte ordnas på en gång utan pojken blev kvar på akuten långt efter att läkaren hade slutat sin jour. När pojkens ketonvärde någon timme efter midnatt var 6,1 flyttades han till en vårdavdelning. Då var han så påverkad att han behövde intensivvård. ??
Patienten blev bättre efter insulin i infusion och intravenösa infusioner men anmälde akutens ansvariga läkare och sjuksköterskor till Ansvarsnämnden. Han skrev att både han och hans mamma på ett tidigt stadium förklarade för läkare och sjuksköterskor att han behövde insulin. Men trots att han fortsatte att kräkas och må allt sämre fick han endast sporadisk tillsyn. Mor och son ville att akuten ser över sina rutiner, upprättar vårdprogram och utbildar sig och ny personal i diabetes och vilken vård en akutsjuk diabetiker behöver.
Jourläkaren skrev att bara ett av de sex dropp han hade ordinerat gavs. Då det första tog slut sattes inget nytt, och de kontroller han hade ordinerat gjordes inte heller. Medicinbakjouren skrev att det inte ingår rutinmässigt i arbetsuppgifterna att kontrollera att ordinationer utförs. ?
Den sjuksköterska som först träffade patienten uppgav att den enda ordination som gavs på akutrummet var en på insulin och ett dropp. Sjuksköterskan på övervakningen skrev att varken läkare eller sjuksköterska hade rapporterat om några läkemedels- eller provtagningsordinationer för patienten. Senare under kvällen fick en kollega en ordination på natriumkloriddropp intravenöst, men det fick hon aldrig veta. Däremot berättade kollegan att jourläkaren hade ordinerat insulin intravenöst och hon gick då direkt till patienten och gav det.
Nattsjuksköterskan uppgav att det 20-tal patienter hon fick ansvar för var så många att hon bara kunde få en ungefärlig uppfattning om dem, vilket innebar att flera inte blev övervakade enligt triageschema.??
Nämnden anser att medicinbakjouren inte följde upp behandlingen, för i så fall skulle han ha upptäckt att pojken inte fick insulin. Han får en erinran. Sjuksköterskorna, både de anmälda och eventuella andra, borde ha slagit larm när situationen var så allvarlig, men eftersom de följde den ordinationshandling som gällde för akuten slipper de påföljd (hsan 2008/2060:a3).
Kommentar: Man måste lyssna på patienten
– Sjuksköterskorna på akuten är för mig elittrupperna bland sjuksköterskor.
Diabetisk ketoacidos är klassisk akutmedicin och symtombilden borde sitta i ryggmärgen hos akutpersonalen, men här verkar de aldrig ha förstått hur allvarlig situationen var, säger chefssjuksköterskan Raija Bjerkeheim på kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes vid Karolinska universitetssjukhuset, Solna.
Läkaren ställde rätt diagnos och skrev ordinationerna på ett avdelningskort eftersom patienten skulle läggas in. Men det fanns ingen ledig vårdplats på flera timmar, patienten blev kvar på akuten där ordinationerna inte utfördes.
– Sjuksköterskorna skrev att de följde de rutiner och ordinationer som gällde för akutrummet, men man får inte tappa förmågan att observera, se hur patienten mår, och lyssna på honom. Det gjorde man inte här fast både mor och son flera gånger sa att han behövde insulin. Patienter med typ 1-diabetes är ofta väldigt kunniga om sin sjukdom, säger Raija Bjerkeheim.
– Dessutom verkar rutinerna röriga. En sjuksköterska som inte var ansvarig för patienten tog emot två ordinationer från läkaren, effektuerade den ena och rapporterade den andra till den ansvariga sjuksköterskan.
Verksamhetschefens förklaring, att den egentliga orsaken till att det blev som det blev var bristen på akutvårdsplatser, har jag svårt att acceptera. Hög arbetsbelastning och platsbrist är tyvärr inte ovanligt, trots det måste patienterna få adekvat vård på akutmottagningarna.