Kärt barn har många namn
Nisse, Hilma, Linnea och Esther. Namnen skiljer sig åt men målet är detsamma. Alla projekt har startats för att förbättra vården av de äldre och multisjuka.
Många gamla kommer i kläm mellan olika vårdgivare. Det är det som Nisse och de andra samverkansprojekten som pågår runt om i landet vill förändra. Namnen ska leda tanken till en äldre patient som genom hela vårdkedjan får bästa möjliga hjälp och stöd, oavsett vem vårdgivaren är, med samverkan mellan primärvård, kommunal vård och slutenvård.
Esther i Jönköpings län var först. Projektet startade redan 1997 och efter tio års kontinuerligt utvecklande av olika samverkansformer, gemensamma riktlinjer och handlingsplaner ligger fokus inom Esther i dag på att få rätt kompetens på rätt plats i vårdkedjan.
Det mesta inom Esther handlar därför numera om utbildning. Exempelvis pågår en kurs i medicinsk teknik där all personal inom landstinget, kommunerna och primärvården utbildas i samma saker och tillsammans.
– Under tiden som de träffas blir det naturligt att diskutera samverkan. Folk lär känna varandra, säger Nicoline Wackerberg, ansvarig för Esther.
Ett av de viktigaste redskapen på vägen mot en fungerande vårdkedja har nämligen i samtliga projekt visat sig bestå av de nätverk som byggs upp mellan de olika organisationerna.
När personalen från exempelvis slutenvården och öppenvården får gå på samma utbildningar, hospitera och träffas på gemensamma möten lär de känna varandra på ett mer personligt plan än om de bara ser varandra som olika nummer på en telefonlista.
De får förståelse för hur man tänker utanför de egna väggarna och vilka specifika problem, hinder och möjligheter som andra har. När det väl blir skarpt läge och vården ska planeras och genomföras blir det genast lättare att samverka kring patienten.
Det är som med grannarna. Att låna ett ägg eller en skopa mjöl av den som man har haft ett litet snack med i trappuppgången är mycket enklare än av den som man knappt ens hälsat på.
Typiskt för många av delprojekten är att det ofta handlar om tämligen triviala problem som lätt går att lösa när de väl förs upp till ytan.
Att exempelvis enbart utbilda en avdelning i hur bra läkemedelshantering ska gå till lönar sig föga om det sedan fallerar i nästa led. Vad hjälper det om Esther får med sig en korrekt läkemedelslista och alla recept med sig hem från sjukhuset inför helgen om apoteket där hon bor är stängt? Om hon däremot får med sig en dosett hem som täcker behovet under de närmaste tre till fem dagarna ökar chanserna för att hon ska få i sig sina mediciner betydligt.
Det är en enkel åtgärd, men den betyder mycket för den enskilda patienten.