Lågavlönad och felavlönad

Lågavlönad och felavlönad
Monika Jonsson förlorade tusenlappar i lön när hon utbildade sig till biomedicinsk analytiker. Foto: Kaj Nyman

Kvinnor tjänar i genomsnitt 4 700 kronor mindre än män varje månad. Och trots att frågan inte är ny har ingenting hänt på två decennier.

Det var Feministiskt initiativ som ordnade seminariet i Visby om löneskillnader mellan män och kvinnor. Partiet hade lyckats få ihop en imponerande stor panel med sammanlagt elva deltagare, från fack, arbetsgivare och myndigheter.

Utbildade sig – och fick lägre lön

Vad gjorde jag för fel? Jag utbildade mig till biomedicinsk analytiker när Ericsson la ner sin fabrik här i Visby – och förlorade tusenlappar i lön.

Monika Jonsson blev med sin fråga till Ingela Gardner Sundström, ordförande för SKL:s förhandlingsdelegation, det mest konkreta exemplet på de staplar över löneskillnaderna som presenterats någon timme tidigare.

Monika Jonsson satt i publiken och fick under den avslutande frågestunden chansen att fråga Ingela Gardner Sundström vilket fel hon hade gjort när hon utbildade sig till biomedicinsk analytiker. När Ericsson la ner tjänade hon 19 700 kronor. När hon efter gymnasiekomplettering och tre års högskoleutbildning fick jobb i Gotlands kommun blev hennes lön 18 500 kronor.

Frågan tog uppenbarligen Ingela Gardner Sundström rätt i magen:

– Jag kan bara konstatera att det är hemskt. Men vi kan inte göra något åt det i ett nafs.

Jämställdhetsfond för högre kvinnolöner

De tidigare nämnda staplarna var hämtade ur en FI-rapport med förslaget att en jämställdhetsfond skulle inrättas för att finansiera högre kvinnolöner med höjd arbetsgivaravgift och statsbidrag. Staplarna visade att kvinnor 1992 tjänade i genomsnitt 84 procent av männens löner och 2008 oförändrat 84 procent.

I kronor räknat betyder det att en svensk kvinna varje månad tjänar 4 700 kronor mindre än en svensk man. Totalt 77 miljarder om året eller 100 000 kronor i minuten (det var den summan FI eldade upp i en grill för ett par dagar sedan).

Vad är orsakerna?

Varför löneskillnaden är som den är försökte paneldeltagarna hitta orsaker till. Kvinnor sänker lönerna om de ger sig in i mansdominerade yrken (och tvärtom), påpekade Dag Klackenberg från Svensk Handel och berättade om lågavlönade mjölkerskor som ersattes av välavlönade mejerister. Kvinnor stannar länge på samma arbetsplats. I kvinnors yrken är karriärvägarna få. Men även män som arbetar i yrken som handlar om människor, ”kvinnoyrken”, tjänar dåligt:

– Män som kör viktiga saker som coca-colaburkar tjänar mycket mer än de som bara kör en buss full med människor, sa Kommunals nyvalda ordförande Annelie Nordström.

Vårdförbundets vice ordförande Ingrid Frisk efterlyste en gemensam viljeyttring över hela arbetsmarknaden. Värderingen av till exempel den kunskap som Vårdförbundets medlemmar har kan inte lösas av Vårdförbundet och dess motpart på egen hand.

– Våra medlemmar är inte bara lågavlönade, utan felavlönade, sa hon.
Ingrid Frisk pekade på att den lilla ökning som fanns i diagramserien 1995, då kvinnor tjänade 85 procent av männen, sannolikt berodde på vårdens största arbetsmarknadskonflikt.

– Men det var som att stoppa ner en hand i ett glas vatten. Så fort handen är borta är spåren av den det också. Och på det sättet utjämnades så småningom den lilla skillnad vi hade åstadkommit.

Hur lång tid ska det ta?

Alla i panelen försvarade ivrigt den svenska modellen att lönebildningen hanteras av arbetsmarknadens parter. Passar FI:s förslag, eller något liknande, ihop med den, undrade Gudrun Schyman. De flesta såg en möjlighet – undantag var egentligen bara Ingela Gardner Sundström och Stefan Löfvén från IG Metall.

Och hur lång tid tar det innan löneskillnaderna börjar jämnas ut och tills de är helt utsuddade?
Gissningarna spände mellan fem och tio år på den första frågan och från tio år till en generation på den sista. Det var bara Stefan Löfvén som vägrade delta i gissningsleken. Han ville hålla sig till ”verkligheten”.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida