”Nu jäklar ska det bli ordning på vården”

Barndomens upplevelse av att känna sig priviligierad — när andra växte upp i fattigdom och utan samma möjligheter — driver fortfarande sjuksköterskan och vänsterpartisten Monica Djurner. I en serie intervjuer fram till valet möter Vårdfokus vårdpersonal som engagerar sig politiskt.

Rakt ut i havet, väster om Göteborg, ligger Öckerö. Här bodde Monica Djurner när hon som 12-13-åring bestämde sig för att hon var socialist.

Hon växte upp bland kobbar och skär i en svensk idyll, lite störigt traditionell, homogen och uteslutande, enligt henne själv. Men välmående. Samtidigt såg hon på tv att det fanns fattiga människor i världen och det räckte att åka in till Göteborg för att inse att den vita trygga villaidyll, med småföretagande och framtidshopp som var hennes egen vardag, inte gällde alla.

Olika roller

– Väldigt tidigt insåg jag att pengar och resurser är orättvist fördelat i samhället. Jag vill vara med och utplåna de skillnaderna. Det ska inte spela någon roll om du är född i en förort med arbetslösa föräldrar eller på Öckerö där de flesta har det väldigt bra ställt materiellt. Du ska få samma möjligheter i livet. Det är det som driver mig, säger Monica Djurner.

Efter att ha varit kommunpolitiker i Göteborg i flera år, just nu i en styrande allians med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Fi, står hon inför höstens val högt upp på Vänsterpartiets lista till Regionfullmäktige. Äntligen ska hon få engagera sig mer konkret i vårdfrågor.

Hon har väntat på det här, medvetet. Som sjuksköterska på en medicinavdelning och fackligt förtroendevald för Vårdförbundet på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har hon tidigare inte velat ta plats i regionens beslutande församling, ”sitta på två stolar samtidigt” och ”bli sin egen arbetsgivare”.

Byter arena

Bytet av politisk arena passar Monica Djurner bra just nu eftersom hon håller på att utbilda sig till vårdlärare och har en anställning i kommunen som väntar. Till skillnad mot tidigare känner hon att hon verkligen är expert i många av de frågor hon kommer att fatta beslut om som regionpolitiker. Det är något hon gillar – att slippa vara beroende av sakkunniga tjänstemän och deras information.

– Nu jäklar ska det bli ordning och reda på vården, sa jag och skojade med mina kolleger. Jag måste peppa mig själv och tänka att jag ska göra bästa möjliga, det ska bli jättekul.

I dag är Vänsterpartiet i opposition i Västra Götalandsregionen, hur ser du på dina möjligheter att påverka i den rollen om detta gäller även efter höstens val?

– Jag hoppas såklart att det ändras. Men att vara i opposition är också en viktig roll i politiken. Det gäller att skriva mycket bra motioner och ställa interpellationer, frågor, till de styrande. Du är nog ännu mer aktiv som oppositionspolitiker. Min upplevelse är att du som styrande majoritet lägger en budget och sedan mest jobbar med att följa upp och försvara den.

En kvinnofälla?

Den fråga Monica Djurner ser allra mest fram emot att försöka driva som regionpolitiker är sex timmars arbetsdag, som hon på sikt tycker ska gälla all offentliganställd personal. Hon tror inte att det är någon större brist på sjuksköterskor, egentligen. Henne bild är att kolleger – som skulle kunna jobba sida vid sida med henne redan i dag och göra en förkortad arbetstid möjlig – sökt sig bort från vården på grund av dåliga arbetsvillkor.

– Jag tror på en stark offentlig sektor, men vi måste bli en otroligt mycket bättre arbetsgivare.

Kritiker, bland annat Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro, tycker att det är att skapa en klassisk kvinnofälla att införa sex timmars arbetsdag i den kvinnodominerade vården, med bland annat sämre karriär- och löneutveckling som följd, vad säger du om det?

– Jag tycker inte det. Det jobbar många män inom den offentliga sfären också och skulle man på sikt införa en förkortad arbetstid generellt så är det ingen kvinnofälla. Om vi fortsätter som vi gör i dag, med den höga hastighet som det är i samhället, så fortsätter vi bara att bränna ut människor.

Skapa rättvisa

Att vården står högt upp på samtliga partiers agendor inför riksdagsvalet tycker Monica Djurner är på tiden. På det nationella planet är jämlik vård hennes viktigaste fråga. Ingen ska behöva vänta längre på en operation för att hen råkar bo i ett landsting med längre köer än andra.

Strävan efter rättvisa mellan människor – det som väckte hennes politiska intresse och engagemang från början – finns kvar och driver henne att fortsätta med politiken vid sidan om sitt vanliga arbete, trots långa arbetsdagar, mycket kvälls- och helgjobb.

– Man måste tro på det man gör, tro på att man kan förändra världen till det bättre. Det är det som gör att jag orkar. På något sätt försvinner aldrig den 13-åriga flickan i mig, hon som kände sig priviligierad och såg orättvisorna i världen.