I dag behandlas allt fler personer som fått frakturer i armen med kirurgiska metoder. Men mindre okomplicerade frakturer läker lika bra med gips och slynga. Det visar en rapport som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, publicerar i dag.

Olika praxis

Varje år drabbas drygt 12 000 kvinnor och 2 500 män av en armfraktur. Det finns en rad olika behandlingsalternativ och olika sjukhus har olika rutiner. SBU har därför, tillsammans med grupp experter inom området, utvärderat kunskapsläget kring aktuella behandlingsmetoder. Syfter är att komma fram till vilka alternativ som är mest lämpligt rent medicinskt, ekonomiskt, etiskt och socialt.

Rapporten Behandling av armfraktur hos äldre visar att:

  • behandling med gips ger normalt lika bra funktion som kirurgisk behandling vid mindre komplicerad fraktur utan felställning hos äldre
  • det ofta räcker med slynga vid mindre komplicerad axelfraktur utan stor felställning
  • operera in metallplattor, så kallad plattfixation, är ett dyrare alternativ än extern fixation eller stift och leder oftare till omoperation. Behandlingsresultatet på sikt är dock likvärdigt
  • kirurgisk behandling innebär ökad risk för komplikationer och en högre behandlingskostnad
  • personer med osteoporos upplever stora brister i vården vad gäller delaktighet och bemötande

Eftersom det saknas kvalitativa studier på patienter med armfrakturer fick expertgruppen titta på forskning om personer med osteroporos, en diagnos nära sammankopplad med armfraktur. I dessa studier framkommer det att patienterna upplever att de får otillräcklig, felaktig eller motstridig information av vården.

Drabbar främst kvinnor

En av dem som suttit i expertgruppen är Lars- Eric Olsson, sjuksköterska och lektor vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Han är inte förvånad över resultatet.

Lars-Eric Olsson beskuren 1.jpg
Lars-Eric Olsson.

– Med 30 års erfarenhet av vården är det ingen nyhet att man inte tar äldre kvinnor på allvar. Det är ju framför allt kvinnor som drabbas av benskörhet. Men det här är personer som behöver lika mycket kunskap för att bibehålla sin hälsa som de som har diabetes, säger han.

I studierna fanns det exempel på patienter som upplevde att de fick undervisa sina läkare om sin behandling. Patienterna kunde uppleva att vården fokuserade mer på vad de inte borde göra, istället för på vad de kan göra för att främja sin hälsa. Som att inte klippa gräset, fast patienten hade en självgående gräsklippare och dessutom mådde bättre efter klippningen.

Kunskapsluckor

– Jag kunde se vilken otrolig kraft patienterna hade och hur gärna de ville vara delaktiga och påverka sin hälsa, men inte fick hjälp. Det finns stora kunskapsluckor i vården och flera gånger var det patienterna som fick undervisa läkarna istället för tvärtom, säger Lars-Eric Olsson.

Han är noga med att inte peka ut några syndabockar utan ser kunskapsluckorna hos personalen som problem med organisationen i vården. Patienterna hamnar mellan stolarna eftersom de sällan blir inlagda på sjukhus och kanske inte har någon naturlig kontakt med primärvården.

Här finns det stora möjligheter för sjuksköterskor att hjälpa till, även med mer långsiktiga insatser, menar Lars-Eric Olsson. Det kan handla om insatser vid rehabilitering eller forskning till exempel.

– De här patienterna saknar någon att vända sig till i vården. Med ett personcentrerat förhållningssätt kan vården ske utifrån den enskilda personens behov och önskemål, säger Lars-Eric Olsson som även forskar vid Centrum för personcentrerad vård, GPCC.