Statens medicinsk etiska råd, Smer, anordnar etiska samtal under Almedalsveckan. Måndagen inleddes med ett morgonsamtal om dödshjälp och om varför svenska politiker väjer för ämnet. För det anser Smer och dess ordförande, Kjell Asplund, att de gör.

Men frågan om att få avsluta sitt liv med hjälp av någon annan anser många varken vara en fråga för politiker eller profession, utan för medborgarna. I Finland har så många namnunderskrifter samlats in att medborgarna nu har rätt att tvinga politikerna att ta ställning för eller emot dödshjälp.

– Till följd av tragiska händelser kom debatten i Finland igång på allvar under 1990-talet. Innan dess hade finska politiker inte vågat ta tag i frågan, så för några år sedan blev det möjligt att som medborgare tvinga politikerna att väcka frågan i riksdagen, berättade Henrik Lax, pensionerad finsk riksdagsledamot och EU-parlamentariker, och en av dem som gjort flera försök att väcka debatten om dödshjälp i Finland.

Mängden underskrifter på en framställan om att utreda frågan, anser Henrik Lax, är ett tecken på att många oroar sig över ett stort lidande under livets slutskede.

– Det vi anser i Finland är att det bör finnas en lag om eutanasi när möjligheten till god palliativ vård saknas. Det ska gälla obotligt sjuka personer och på deras enträgna begäran.

Smer har bytt term

Dödshjälp är numera den term som även Smer står bakom. Rådet har försökt att införa begreppet självvalt livsslut, men utan framgång. Det finns, enligt Kjell Asplund, två definitioner av begreppet dödshjälp. Den ena är att läkare skriver ut ett läkemedel som avslutar livet, men att patienten själv väljer att ta det. Ett så kallat assisterat döende, som är tillåtet i Oregon och ett antal andra amerikanska delstater.

Det andra är en situation när sjukvårdspersonal ger en dödande spruta eller dropp. Det kallar Smer för eutanasi och är i dag tillåtet i Beneluxländerna, Schweiz och i Kanada.

I Sverige är varken det ena eller det andra tillåtet och trots flera försök från Smer att väcka frågan finns det heller ingen politisk debatt. Kjell Asplund tycker det är märkligt med tanke på att organisationen Rätten till en värdig död bildades för över 40 år sedan och eftersom frågan engagerar och berör många medborgare.

– Senast 2008 skrev vi till regeringen och krävde en utredning av frågan om dödshjälp. Det ledde till att sjukvårdsministern avvisade kravet, men underströk behovet av en samhällelig debatt. Därför är vi här i dag, sa Kjell Asplund.

En fråga om den fria viljan

För den liberala riksdagsledamoten, Barbro Westerholm, är dödshjälp en fråga om varje människas fria vilja.

– Som liberal vill jag att människor ska få leva sitt liv som de vill – så länge det inte skadar andra. Det är oftast inte svårt att ta ställning för det, men i den här frågan är det svårt eftersom flera personer blir inblandade. Det behövs diskussioner och analys och partierna är splittrade; precis som de har varit i abortfrågan och i frågan om dödsbegreppet. Men det är viktigt att politikerna inser att ett ramverk behövs.

En finsk vårdvetenskaplig doktorsavhandling visar att bland sjukskötare i Finland är 75 procent för ett godkännande av eutanasi som en del av vården. Medan det bland läkare, både i Finland och i Sverige, finns ett stort motstånd mot dödshjälp. Man befarar att det ska skada förtroendet för läkarkåren. Argument som motståndare till dödshjälp håller med om. I dagens panel representerades de av Emma Henriksson (KD), ordförande i socialutskottet och Anna-Lena Sörenson (S), vice ordförande i socialutskottet och ledamot i Smer.

Handlar om livets värde

Det enda partiet i Sverige som tagit enhällig ställning för dödshjälp är Miljöpartiet. För Kristdemokraterna handlar dödshjälp om livets värde och om en rädsla för att det ska kunna ifrågasättas – av anhöriga, av vården eller av samhället.

– Vi ser att det i länder som tillåter dödshjälp finns krafter som diskuterar vilka människor som är värda att få leva. Vi värnar om instinkten att rädda liv och vill att det är en inställning som vårdpersonal ska ha, sa Emma Henriksson.

Socialdemokraten Anna-Lena Sörenson tycker att dödshjälp är en svår fråga att ta ställning till.

– Det handlar om livet, döden, lidandet och den fria viljan. Det är bra att vi vrider och vänder på den här svåra frågan, men jag anser inte att tiden är mogen för en utredning. För mig står frågan om den goda palliativa vården i förgrunden. Det är ett missförstånd att påstå att den inte fungerar, sa hon.

En rapport i höst

Statens medicinsk etiska råd tar varken ställning för eller emot dödshjälp, däremot är rådet starkt för ökad kunskap och för att öka den pågår nu arbetet med att samla in fakta och erfarenheter som i höst kommer att presenteras i form av en rapport. Den hoppas man kommer att föra debatten vidare.

Kristdemokraten Emma Henriksson vill att kraften i stället läggs på att diskutera hur vi ger människor möjlighet att leva hela livet och frågade sig hur det ska gå om vi inte kan lita på att vården bidrar till det. Ingemar Engström, läkare och sakkunnig i Smer, satt med i publiken och kunde lugna henne på den punkten.

– Ett exempel på mytbildningen i den här debatten är att det skulle finnas en motsättning mellan palliativ vård och dödshjälp, men i stater där man tillåter dödshjälp slutar man inte att bygga ut den palliativa vården. Det här är inte en läkarfråga, det är en medborgarfråga och vi har ett demokratiskt problem om riksdagen sätter sig emot att utreda den, sa han.