Jag är anestesisjuksköterska inom vuxensjukvård men har tidigare arbetat inom barnsjukvård i över 20 år. När vi lägger in en pvk på barn är vi noggranna med vilka uttryck vi använder när vi ska förklara hur proceduren går till.


Är barnet i en ålder där man kan visa hur en pvk fungerar gör vi det genom att visa att det bara är en tunn och mjuk plastslang som ska ligga kvar men för att komma igenom huden så måste det sitta en nål på från början. Nålen tar vi bort och slänger. De får gärna känna på plastslangen, att den är böjbar. Är det spädbarn så är informationen riktad till föräldrarna i stället.

Tror de har en nål


I vuxensjukvården förvånas jag av att det är så många som tar för givet att vuxna vet och förstår hur en pvk fungerar och hur en pvk-inläggning går till. Hur ska de veta det om ingen har informerat?


Allt för många sjuksköterskor säger att ”nu ska du få en nål”. En del patienter med en pvk i armvecket vågar knappt röra armen och har den utsträckt hela tiden. De tror helt enkelt att de har nålen kvar och att det kommer att göra väldigt ont, eller rentav är farligt, om de böjer på armen. Andra vågar inte somna för att de är rädda att de av misstag ska röra armen under natten. 



Uttrycket att ”sätta nål” hänger troligen kvar sedan tiden då det faktiskt var kanyler som låg kvar, men det är ju väldigt länge sedan. Om vi sjuksköterskor börjar med att säga att vi ska lägga in en pvk i stället skulle vi högst sannolikt ändå förstå varandra.

Många är stickrädda



Hur informerar sjuksköterskor patienter som ska få en cvk inlagd? Att de ska få en nål i halsen? Jag är helt säker på att patienter så småningom blir vana vid benämningen pvk — venkateter, infart, plastkateter — om vi förklarar. 


Att pvk-inläggning upplevs som obehaglig eller smärtsam är väl känt, även hos vuxna. Forskning visar att ungefär 10 procent av vuxna är stickrädda, en del vågar inte uppsöka sjukvård för att de är rädda för att behöva bli stuckna. 


Hur ofta frågar sjuksköterskor patienter om de är rädda? Hur ofta erbjuds smärtlindring?


Jag erbjuder till exempel alltid kylspray till vuxna. De flesta har aldrig hört talas om det men majoriteten blir väldigt glada över erbjudandet. Har vi tillräckligt med tid så är ju bedövningskrämerna ännu bättre men det är inte alltid möjligt att vänta minst en timme. 



Ingen hade frågat

En situation som jag vill dela med mig av är där en kollega hade försökt lägga in en pvk flera gånger på en patient utan att lyckas och undrade om jag kunde försöka. Jag frågade min kollega om patienten var stickrädd men det var hon inte, enligt henne. När jag ställde samma fråga till patienten bröt hon nästan ihop och berättade att hon tycker att det är fruktansvärt att bli stucken och att det gör mer och mer ont för varje gång. 


Jag värmde upp hennes händer och armar med varma filtar en stund medan jag iordningställde sakerna jag behövde samt hämtade kylspray. 


Patienten berättade att hon under väldigt många år tagit, och fortfarande tar, prover frekvent. Men ingen har någonsin frågat om hon är rädd eller informerat om att det finns bedövning.


Jag använde kylsprayen och lade in pvk:n och efteråt sa patienten att hon inte kände någonting. Hon var överlycklig! 



Det finns hjälpmedel

Min slutsats är att min kollega tog för givet att patienten inte var stickrädd. Eftersom detta inte efterfrågades fick kvinnan inte chans att berätta. Det är inte ovanligt att vuxna skäms över att vara rädda, de tror att vi ska tycka att de är sjåpiga eller gnälliga.


Efter någon månad träffade jag samma patient igen. Då berättade kvinnan att hon hade köpt en egen kylspray och tagit med till provtagningen på labb. Men personalen använde den inte för de visste inte hur man gör.



Förvånansvärt många sjuksköterskor vet inte att det finns hjälpmedel som är enkla och dessutom billiga. Naturligtvis måste man ha kunskap om hur kylspray fungerar, det kan vara risk för köldskador om man sprayar för länge. 


En missuppfattning är att ”om du kyler så försvinner kärlen”. Svaret är nej. Om du först värmer upp så att kärlen blir fylliga och därefter sprayar några sekunder precis där du tänker sticka så försvinner inte kärlen. Har du inte tillgång till kylspray går det bra med en vanlig isbit. Gnugga med ett hörn av isbiten en stund vid insticksstället så ger det också god effekt helt gratis. Så gjorde vi på barn innan Emla-krämen kom. 



Kan tas ur befintlig pvk

En annan sak som jag vill ta upp är provtagning ur pvk. Om vi möter patienter som är väldigt rädda eller svåra att sticka, varför inte försöka ta blodproverna ur befintlig pvk? I de allra flesta fall går det utmärkt. Det finns naturligtvis undantag där prover inte kan tas på detta sätt och det kan också finnas en ökad risk för hemolys. Återigen vill jag referera till barnsjukvården där vi tar prover ur befintliga pvk:er så länge det är möjligt för att inte utsätta barnen för smärta och obehag i onödan. 


På barn används microtainerrör där det inte behövs mer än några droppar blod. Det skulle vara fantastiskt om det på alla sjukhus var möjligt att använda microtainerrör i stället för att fylla stora rör även för vuxna som är svåra att ta prover på. De flesta blodprovsrör går det dessutom alldeles utmärkt att ta bort proppen ur och sedan droppa blod i rören, i stället för att använda vacutainer som suger fast och kan förstöra kärlet. Detta skulle naturligtvis inte vara rutin, utan ett undantag, ett alternativ för dem som är väldigt rädda eller svårstuckna.


Vårdhandboken ska följas, läs den, där står allt vi behöver veta om denna procedur. 


SUSANNE ÖSTMAN
anestesisjuksköterska, 
Kungälvs sjukhus


cvk = central venkateter
pvk = perifer venkateter