Alexandra är inte tyst när hon tycker något är fel

Stödet till förtroendevalda på arbetsplatserna höll inte måttet och efter förra kongressen togs en enhetlig utbildning fram. Alexandra Lyssarides har gått den och lärt sig att driva medlemmarnas frågor.

”Ibland kommer kolleger som inte är med i facket och frågar om sina rättigheter. För mig är det lite som att gå på knytkalas och strunta i att ta med sig någonting.”

Sjuksköterskan Alexandra Lyssarides är en av Vårdförbundets fackligt förtroendevalda på akutmottagningen vid Universitetssjukhuset i Linköping. Hon och kollegan Karin Moscicki står vid team D:s desk och pratar fackligt medlemskap.?

”Det är vi som är facket”

Den avancerade specialistsjuksköterskan Karin Moscicki ser en tydlig medlemsnytta med att ha fackligt förtroendevalda på arbetsplatsen och har svårt att förstå dem som säger att de inte får någon information.?

— Om jag har frågor, om arbetsmiljön eller min personliga arbetssituation, kan jag alltid vända mig till de förtroendevalda. Dessutom: det är vi som är facket och finns inte vi kan arbetsgivaren göra vad den vill, säger hon.

?Dessutom: Kollektivavtal kräver ett kollektiv. Som Alexandra Lyssarides konstaterar.

Brinnande engagemang

?Hon har ingen facklig tid och ingen expedition, men hon har ett brinnande engagemang. Eftersom medlemmarna finns på den egna arbetsplatsen vet hon hur de mår och vilka fackliga frågor som är viktiga. Hon försöker att besvara dem så gott det går. Och går det inte vet hon numera var svaren finns. ?

Om något ska hända måste hon få det att hända och ska det bli bra måste man gå ihop och kämpa tillsammans. Det är hennes inställning. Alexandra Lyssarides beskriver sig som en person som alltid har haft svårt att hålla tyst när hon tycker att något är fel.?

— Jag gillar påverkansarbete och är inte rädd för att driva frågor. Redan under utbildningen engagerade jag mig i studenternas löneuppror och som färdig sjuksköterska var jag med och startade upproret ”En annan vård är möjlig” här i Östergötland.?

Vill gå i täten

Hon vill gå i täten. Därför sa Alexandra Lyssa­rides ja till uppdraget som fackligt förtroendevald. Att föra medlemmarnas talan känns inte svårt — bara de säger vad de tycker.

?— Det är de passiva, de som inte säger någonting, som gör det fackliga uppdraget svårt. Men här är medlemmarna aktiva. Om jag frågar ”hur ska vi göra det bättre?” ger de mig svar och då har jag något att utgå ifrån i mitt uppdrag, säger Alexandra Lyssarides.?

Om hon tidigare var aktivist ser hon inte sitt fackliga engagemang som en kontrast till det. Tvärtom — studentrörelsen och ”En annan vård är möjlig” är nätverk. Vårdförbundet också, fast av ett annat slag. Att vara en del i en idéburen organisation med drygt 114 000 medlemmar ställer nya krav på henne.

?En förtroendevald ska ha örat mot marken, känna till hur medlemmarna har det i sin arbetsvardag och kunna svara på deras frågor: ”Kan jag ha rätt att förhandla om min lön trots att det inte är löne­revision?”, ”Kan jag säga nej till en beordran?” eller ”Varför anses det centrala nattarbetstids­avtalet vara bra när det vi hade lokalt var bättre?”

Facklig utbildning

??Kongressen 2014 ansåg att stödet till de fackligt förtroendevalda på arbetsplatserna varierade för mycket och prioriterade frågan om en enhetlig, certifierad, utbildning. De som representerar medlemmarna på arbetsplatserna ska kunna svara på frågor, vara ett stöd och driva frågor i samverkansgrupper med arbetsgivaren som motpart. Sedan ett par år finns en tre dagars grundutbildning som är upplagd på samma sätt oavsett var i landet den hålls.??

Alexandra Lyssarides tycker att hon har fått den fackliga utbildning hon behöver. Nu kan hon till exempel förklara att finessen med ett centralt avtal är att arbetsgivaren inte kan säga upp det lika enkelt som de kan säga upp lokala avtal.?

— Vi hade ett lokalt avtal och det centrala gav knappast någon mer arbetstidsförkortning så många medlemmar undrade över skillnaden. Jag förklarade och sa att det ena inte utesluter det andra. Det centrala avtalet är en trygghet och en ram — inte ett tak, säger hon.

Politikerna är motparten

?Att förtroendeuppdraget skulle kunna göra henne impopulär hos chefer är inget Alexandra Lyssarides funderar över. Vård­enhetscheferna delar ofta Vårdförbundets syn både på problemen och på hur de ska lösas. Även högre upp i ledningen fungerar samarbetet bra. Den verkliga motparten, som hon ser det, är politikerna.

?— Det politiska styret beslutar om våra resurser utan att veta vad vård handlar om. Även om de vet förstår de inte. Trots att personalen slår larm om att de inte räcker till och trots att patienter får vänta för länge på att få vård gör de ingenting. Det är ren nonchalans och märkligt eftersom det finns en lösning: bra arbetsvillkor. ?

Alexandra Lyssarides har svårt att vara tyst när hon tycker att något är fel. Det har hennes kollega Pelle Nogéus också. ”Fy fasen, det här måste vi lösa”, så reagerade han redan under sjuksköterskeutbildningen. Väl ute i arbets­livet fångade en valberedning ganska snabbt upp honom.

Positivt överraskad

?Nu är även Pelle Nogéus fackligt förtroendevald på akutmottagningen och har gått Vårdförbundets certifierade grundutbildning. Han blev positivt överraskad av nivån på utbildningen. Bara att få träffa kolleger från alla professioner och från flera olika verksamhetsområden lärde honom mycket.?

— Där var så mycket energi och så många intressanta diskussioner. Och utbildarna visste verkligen vad de talade om. Dessutom har vi här på akuten haft tillgång till en coach som stöttade när vi hade det stökigt och har vi problem eller undrar över något kan vi fråga henne.??

Den största utmaningen är att få medlemmar att stå ut med beskedet: ”vi gör vad vi kan, men det kommer att ta tid”. Regioner, landsting och kommuner är svårpåverkade arbetsgivare. Men rustade med genomarbetade underlag, statistik och goda argument tror de båda förtroendevalda att förändring är möjlig. Även om den tar tid. ?

På god väg

Alexandra Lyssarides och Pelle Nogéus tycker att de har en viktig roll och tror på kraften i det fackliga uppdraget. Hade de inte gjort det, eller om de inte hade fått rätt verktyg för att driva förändringsarbetet, då hade de absolut inte hållit tyst.

Har målet med en enhetlig utbildning nåtts?

Ragnhild Karlsson, styrelseledamot i Vårdförbundet:

— Vi är på god väg, det har varit en lång resa. Sedan kongressen 2014 har vi tagit fram ett koncept där vi vill skapa delaktighet och försäkra oss om att alla förtroendevalda får samma information. Jag tror att vi som yrkesförbund har en viktig roll som folkbildare — för medlemmar både med och utan förtroendeuppdrag. Om vi ökar intresset för vad facket är och för rättigheterna i arbetslivet har vi bidragit till att öka kunskapen om hur en demokrati fungerar. Förtroendevalda på arbetsplatserna är kärnan i det fackliga arbetet och det är på arbetsplatserna som Vårdförbundets idéer kan prövas och utvärderas.

— Vi är nöjda med det som har åstadkommits, men både idéer och utbildning måste hela tiden utvärderas och utvecklas, så vi kan inte slå fast att vi är framme vid målet. Vi vill vidare.