Om en månad traskar en omvårdnadskämpe ut från Skånes universitetssjukhus i Malmö för att bli pensionär. Och den här veckan har hon utsetts till hedersdoktor vid Malmö universitet.

Else-Maj Rosenlöf har varit chefssjuksköterska i 18 år och suttit med i sjukhusledningen i 15. För några år sedan fick sjukhuset en direktör som inte ansåg att omvårdnadskompetens i ledningsgruppen var särskilt angeläget. Chefssjuksköterskan åkte ut, men lät sig inte nedslås.

– Jag är både styv i nacken och har skinn på näsan så trots att den nya ledningen kastade ut omvårdnadskompetensen och införde en strikt linjeorganisation, där nätverk sågs som ett hot, fortsatte jag att driva omvårdnadsfrågorna i nätverk med vårdutvecklare, forskare och första linjens chefer. Man måste kunna stå rak inför sig själv och jag har alltid sett mig som professionens representant, inte som ledningens, säger hon.

Kan försätta berg

Det är alla kompetenta, kunniga och hängivna kolleger i nätverk och på sjukhusgolv hon kommer att sakna när hon blir pensionär. Den samlade kraften från starka sjuksköterskor kan försätta berg. Det har Else-Maj Rosenlöf hunnit uppleva flera gånger. Kanske allra tydligast 1994 när samtliga sjuksköterskor på iva sa upp sig för att de var missnöjda med arbetsvillkoren. Själv var hon avdelningschef på avdelningen och sa inte upp sig.

– Uppsägningarna föregicks av att villkoren blev tuffare och tuffare och när samtliga sjuksköterskor lämnat in sina avskedsansökningar tillfrågades jag om jag ville bli verksamhetschef på iva.

Hon sa ja. Sjuksköterskorna tog tillbaka sina avskedsansökningar och sedan började ett intensivt arbete där både värdegrund och nya arbetstidsmodeller diskuterades. Förbättringsförslag samlades in och 99 av 100 infördes. En arbetstidsmodell med en timbank som varje medarbetare själv hade inflytande över infördes. All övertid försvann, kompetensutveckling hanns med och lönerna kunde till och med höjas.

Hon tycker att det är ett bra exempel på vad samlad kraft kan åstadkomma.

Mycket är sig likt

Arbetstidsmodellen lever fortfarande. Liksom missnöjet med de allt tuffare arbetsvillkoren i vården. Det går i cykler, säger Else-Maj Rosenlöf. Hon är inne på sitt tredje varv av upprorsstämning, kompetensbrist, vårdplatsbrist och oenighet mellan ledning och personal. När hon ser tillbaka på sitt 45-åriga yrkesliv kan hon konstatera att mycket är sig likt – även om vi nu lever i en mer komplex tid. Förr fanns inga bemanningsföretag. Inte heller var vi lika utpräglade individualister.

– Då fanns en starkare kollektiv anda. För ett tag sedan var vi några stycken som försökte återskapa något av den gamla kårandan genom att samla sjuksköterskor och diskutera professionens utveckling och gemensamma mål. Där satt ett par 50-talister, och möjligen någon 60-talist, men ingen av de yngre sjuksköterskorna kom.

Else-Maj Rosenlöf brinner fortfarande lika starkt för omvårdnadsfrågorna. I en intervju för åtta år sedan sa hon, med viss sorg, att omvårdnaden hade förlorat terräng de senaste tio åren. Det har inte blivit bättre, säger hon. Snarare tvärtom. Hon tycker att sjuksköterskorna har tappat bort betydelsen av den basala omvårdnaden. Den som handlar om att bygga en relation med patienten och om att se och sköta om de mest grundläggande behoven. Hon vill se den återerövrad.

Det finns inget simpelt över basal omvårdnad, säger Else-Maj Rosenlöf.

Ska leda omvårdnadsarbetet

– Jag menar inte att varje sjuksköterska måste stå där med kompressen på såret, men vi ska leda omvårdnadsarbetet och göra omvårdnadskunskapen mer känd. Det är märkligt hur sjukhusledningar ser på oss som ett problem och en grupp som bara sätter sig på tvären. Så besvärliga att man till och med säger: "vi klarar oss med färre sjuksköterskor". Så borde det inte vara.

Erfarenheten säger henne att även den utmaning som dagens sjukvård står inför kan gå att lösa. Det finns fortfarande ett helt knippe engagerade eldsjälar på Skånes universitetssjukhus.

– Om även 90-talisterna ville vara med och bidra till lösningar genom att upphäva sina stämmor och protestera i stället för att lämna vården och dra vidare– då skulle den samlade kraften kunna göra skillnad.

Nu har Skånes universitetssjukhus en ny sjukhusdirektör som gillar nätverk och som vill ha med både chefssjuksköterska och chefsläkare i ledningsgruppen. Allt går i cirklar. När Else-Maj Rosenlöf lämnar sjukhuset om en månad gör hon det med lätt hjärta. Det kommer att lösa sig. Den här gången också.