Det är Arbetsmarknadsekonomiska rådet, AER, som gjort en rapport med rubriken "Hur fungerar kollektivavtalen?". Bland annat ingår en studie av hur sjuksköterskornas löneutveckling förändrats sedan Vårdförbundets centrala löneavtal med Sveriges kommuner och landsting, SKL, år 2011 gick över till att vara helt sifferlöst, utan någon bestämd lägstanivå.

Rapporten lyfter fram följande förändringar:

  • Ökad lönespridning: Fortfarande är lönespridningen liten men den verkar ha ökat något tack vare det sifferlösa avtalet. Framför allt är det specialistsjuksköterskor som höjt sina löner och de som tjänar allra mest har lyckats dra ifrån en bit till. Kvinnor verkar ha tjänat mer på övergången till sifferlösa avtal än män.
  • Marknadskrafterna spelar större roll: På orter med stor arbetskraftsbrist har lönerna ökat mer än på orter med mindre arbetskraftsbrist.
  • Arbetstidsförkortning: Under den period som Vårdförbundet haft ett sifferlöst avtal med SKL har veckoarbetstiden minskat något för sjuksköterskor, enligt rapporten. Minskad veckoarbetstid innebär en indirekt lönehöjning.

Brist = högre löner

Det är alltså enskilda sjuksköterskor med särskild kompetens och de som arbetar inom landsting och kommuner där det är extra stor personalbrist som verkar ha tjänat mest på de sifferlösa avtalen. Däremot har det inte skett något större generellt lönelyft jämfört med andra grupper som haft lägstanivåer i sina löneavtal, visar studien.

Ett argument för sifferlösa avtal är att bristyrken ska kunna få upp sina löner mer när avtalen inte är begränsade av industrins märke. Men ett sådant utfall syns ännu inte i någon större omfattning på sjuksköterskornas löner.

Industrin får stå tillbaka

Detta måste det bli ändring på, enligt Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Han anser att välfärdens bristyrken behöver få köra om "märket" och få större löneökningar än industrin och övriga arbetsmarknaden.

– De industrianställda har inte marknaden i ryggen på samma sätt längre. De ska ha lite lägre löneökningar, säger Lars Calmfors till Dagens Nyheter, DN.

I intervjun i DN säger han också att det oavsett regering kommer att behövas skattehöjningar i framtiden för att finansiera de nödvändiga löneökningarna inom välfärden.

Måste få köra om

Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro tycker att Lars Calmfors slutsatser är bra och viktiga. Hon har själv länge pratat om att industrins märke är förlegat och att kvinnodominerade yrken i vården måste få dra ifrån övriga arbetsmarknadens löneutveckling för att vården ska fungera även i framtiden.

– Om inte Sveriges kommuner och landsting tar ansvar för kompetensförsörjningen kommer vi inte att kunna behålla kvaliteten i välfärden. Då får vi en sämre vård, säger hon.

Däremot håller hon inte med Lars Calmfors om att det nödvändigtvis krävs skattehöjningar, utan anser att det borde räcka med en omfördelning av pengar och att vårdens bristyrken prioriteras framför annat.

Viktiga arbetstidsavtal

Rapportens slutsats om att sjuksköterskor generellt sett fått kortare veckoarbetstid sedan det sifferlösa avtalet slöts 2011 beror, enligt Sineva Ribeiro, på att Vårdförbundet lyckats förhandla fram bättre arbetstidsavtal.

En vinst med det sifferlösa avtalet, som flyttar lönefrågan till lokal nivå, är enligt Sineva Ribeiro att Vårdförbundet centralt får möjlighet att förhandla med SKL om andra saker än lön.

– Nattavtalet och avtalet om AST, akademisk specialisttjänstgöring, är två resultat av detta, säger hon.

Vårdförbundet håller just nu på med en egen analys av hur det sifferlösa avtalet påverkat medlemmarnas löneutveckling sedan 2011. På Vårdförbundets kongress i maj kommer det att fattas beslut om en ny lönepolitisk idé, det vill säga vilken strategi Vårdförbundet ska ha i lönefrågan framöver. Och nästa år väntar en spännande avtalsrörelse med fokus på lön.