Jag fick diskbråck för några år sedan och det tog mig hårt. Jag var orörlig och hade ont — det kändes som om jag förlorade hela min identitet. Så mötte jag en läkare och hon förstod verkligen innebörden av personcentrerad vård. Hon såg mig. Frågade hur jag mådde rent allmänt och lyssnade när jag berättade. Hon fick mig att känna mig omhändertagen. Det mötet betydde så mycket.”



Den gången insåg sjuksköterskan Åsa Ribacke betydelsen av att bli sedd som patient. Hon hand­leder själv sjuksköterskestudenter som praktiserar vid medicinkliniken på Centrallasarettet i Växjö och är en av deltagarna i Vårdförbundets studiecirkel om personcentrerad vård. I Region Kronoberg är det ett förhållningssätt som ska användas i hela vården.



Det är sen eftermiddag i Växjö när tio huvudhandledare och två cirkelledare samlas i ett av grupprummen på Linné­universitetet. Det är laddat med böcker, studiecirkelhäften, mycket energi — och ett antal dubbelfrallor med skinka och ost. Det här är deras tredje träff och de ska vända och vrida på berättelsens betydelse.


I frågorna ”vem är du och vad är viktigt för dig?” ligger möjligheten att få veta mer än vilka omvårdnadsbehov patienten har. Den som ger sig tid att lyssna kan få veta något om vem personen är. Om både resurser och behov.


Kroppsspråket är viktigt

Att lyssna aktivt är en konst. Cirkelledaren Pernilla Mölhede frågar gruppen hur de får patienten att känna sig lyssnad på och bekräftad. Kroppsspråket är viktigt, säger någon. Liksom att vara avslappnad och ha ögonkontakt. Det får inte verka som om man är på väg någonstans. Om det är svårt att få i gång en berättelse kan ett tips vara att dröja sig kvar med en syssla — som att torka av sängbordet.


Att bekräfta och lyssna kräver mod. Ibland kräver det en förmåga att ställa sig över känslan att ”det där orkar jag inte höra”. Som när den gamla damen på äldreboendet återigen vill tala om döden. Men alla berättelser, eller reflektioner, kräver inte svar. Bara att det finns någon där som lyssnar är en tröst.



Susanna Strandberg är specialistsjuksköterska på kirurgiavdelning 33 på Centrallasarettet. Hon har skrivit en magisteruppsats om personcentrerad vård och förra året deltog hon i en av de första studiecirklarna. Numera är hon övertygad om att det personcentrerade förhållningssättet leder till bättre vård. Tillsammans med Pernilla Mölhede, lärare vid institutionen för hälso- och vårdvetenskap, leder hon den här studiecirkeln.


Förändring och förbättring

På Susanna Strandbergs avdelning har studiecirkeln inspirerat till förbättringsarbeten. 


— Snart börjar vi med bedsiderapportering där patienten är med och planerar sin vård. Jag ingår också i en projektgrupp som arbetar med att införa individuella vårdplaner. Redan nu har team med läkare, sjuksköterskor och undersköterskor ordentliga ankomstsamtal där patientens berättelse ligger till grund för vården, berättar hon. 


Utbildningen i personcentrerad vård fick henne att inse att även om personalen ofta tror att patienterna är delaktiga i vården sker mycket över deras huvuden. 



Utmaning inom tvångsvården

Att bjuda in till delaktighet är en särskild utmaning för den som arbetar inom tvångsvården. Andreas Söderberg, handledare inom rättspsykiatrin, tycker att det personcentrerade förhållningssättet är om möjligt ännu viktigare där.


— Oavsett om patienten ser tvångsvården som en vändning i livet, eller som ett påtvingat straff, har de flesta ett behov av att berätta och få förståelse eller bekräftelse. Hos oss är vårdtiderna ofta långa och vi hinner bygga upp relationer med patienterna. Vi får höra om otroliga livs­öden, berättelser som inte urskuldar, men ändå ger en förståelse för hur livet formar oss, säger han. 


Finns det tid?

Somatiken har andra utmaningar. Vårdtiderna är korta och frågan är om sjuksköterskorna hinner stanna upp mellan medicindelningar, droppbyten och provtagningar för att lyssna på patienternas berättelser? 


— Det känns lite som en jargong, det där om att vi inte har tid. Jag brukar passa på när pvk:n är trasig. Då har jag de tio minuter det tar att värma kärlet och sätta en ny nål till att lyssna på patienten, eller till att fråga: ”Hur tänker du dig vardagen när du kommer hem?” Att lägga om centrala infarter är det bästa samtalstillfället, säger Emma Sahlin Johannesson, handledare på en kirurgiavdelning.



Sakta ner på stegen

Carina Schmidt, som är lärare på sjuksköterskeprogrammet, brukar påminna studenterna om att försöka sakta ner på stegen.


— Det är som om vi har kidnappats av känslan att det jämt är så stressigt, säger hon. 



Hur frågar man då för att få patienter att berätta om sina förmågor och drivkrafter?
Handledarna har flera förslag: Vad tycker du om att göra om dagarna? Vad klarar du av att göra — trots dina begränsningar? De är överens om att vården sjukliggör i stället för att lyfta fram det friska. Det är viktigt att se vad patienten klarar, säger de. Den som kan bädda sin säng själv ska göra det. Att få patienter att stiga upp från sängläge är också omvårdnad. 



Det börjar bli kväll och dags att runda av. Det görs med en fråga om samvetsstress. ”När känner ni det?” Svaren handlar om tid — eller brist på tid. Någon säger att det sparar tid att lägga tio minuter till att lyssna på patienten. Någon annan invänder: ”Varför pratar vi hela tiden om tid? Vi ska väl inte ha samvetsstress för att vi stannar upp och lyssnar och gör det bästa för patienten.”