– Palliativ vård är så viktig för att den svårt sjuke och de närstående ska få en så hög livskvalitet och välbefinnande som är möjligt i den svåra situationen, oavsett om de är på ett akutsjukhus eller inte, säger Susanne Lind.

Hon har ägnat sina doktorandstudier till att undersöka sätt att förbättra den palliativa vården på akutsjukhus.

Det är tidigare känt i internationella studier att den palliativa vården på akutsjukhus brister. Vårdkulturen och förväntningar på uppdraget gör att vårdpersonal prioriterar akuta åtgärder för att rädda liv.

Dålig kunskap om riktlinjer

Susanne Lind började med att undersöka hur väl de som leder vården, som politiker och chefsläkare, känner till de riktlinjer som finns för palliativ sjukvård.

De dokument som finns till stöd är Nationellt vårdprogram för palliativ vård och Socialstyrelsens Nationella kunskapsstöd för palliativ vård i livets slutskede. Kunskapsstödet och vårdprogrammet poängterar vikten av att identifiera symtom som är vanliga i livets slutskede, som smärta, ångest och illamående, och hur dessa bäst kan lindras.

Sedan frågade hon vårdpersonal, främst sjuksköterskor och undersköterskor, samma sak för att undersöka deras kunskap om den palliativa vården och dokumenten.

– På ledningsnivå menade de att palliativ vård sker framför allt i den specialiserade palliativa vården, som på hospice och avancerad hemsjukvård. Men personalen berättade att palliativ vård är en del av deras vardag på vanliga vårdavdelningar.

Generellt i båda grupperna var kännedomen om vårdprogrammet och kunskapsstödet låg.

– Det är tråkigt, för de har skapats för att förbättra vården. Hindren de berättade om var vårdkulturen, hög arbetsbelastning och bristande samarbete och kommunikation mellan professionerna.

Försök att införa symtomskattning

Susanne Lind har även testat att införa ett formulär för att skatta patientens symtom.

– Man vet att formulär för symtomskattning ökar kommunikationen mellan patient, närstående och personal, samt att livskvaliteten upplevs högre när patienterna får berätta om symtom som smärta och illamående.

Att börja arbeta med det palliativa vårdformuläret testades vid tre akutsjukvårdsavdelningar och en specialiserad palliativ vårdenhet. Personalen gick på utbildning och började använda sig av frågeställningarna i formuläret.

Men det var trögt att få igång vårdpersonalen med arbetet, trots att chefssjuksköterskorna var inblandade, och speciella stödpersoner utsetts på avdelningarna.

Flera hinder för personalen

Endast ett fåtal läkare deltog i utbildningstillfällena, men även bland sjuksköterskor och undersköterskor varierade deltagandet kraftigt. Likaså varierade hur mycket det ifyllda formuläret fördes in i journalen.

– Det var återigen samma faktorer som hindrade personalen: hög arbetsbelastning, otillräckligt samarbete och kommunikation. Jag lyckades inte övervinna de hindren med min strategi att arbeta med formuläret.

Den personal som faktiskt började arbeta med frågeformuläret, som heter IPOS, fick däremot positiva erfarenheter. De tyckte att det bidrog till ett personcentrerat förhållningssätt med bättre kommunikation mellan patienter och personal.

Behöver förbättras

– Det tyckte också att det kändes lättare att gå in till de svårt sjuka och fråga dem om deras symtom när de hade ett formulär att utgå ifrån. Många sjuksköterskor som arbetar i akutsjukvården är unga, nya i yrket och har inte så lång livserfarenhet. Ofta har de här patienterna och deras närstående mycket frågor och oro när sjuksköterskan kommer in.

Susanne Linds slutsats är att den palliativa vården på akutsjukhus behöver förbättras och att man måste fortsätta försöka med nya arbetssätt. Hon lyfter frågan om hur viktig kommunikationen i arbetsgruppen är.

– Gruppen måste reflektera över vilka åtgärder man sätter in till någon som är svårt kroniskt sjuk. Visst kan det behövas antibiotika för att lindra, men andra gånger är det mer humant att avstå. Om till exempel en MR-undersökning beställs, så ska det vara klart vad man ska göra med resultatet.