I går föreslog regeringens utredare Kenth Nauclér att Sverige inför en ny roll i sjukvården. Det är den avancerade kliniska specialistsjuksköterskan, som kallas nurse practitioner i andra länder. I Sverige finns endast ett 30-tal. Nederländerna har gått i spetsen för utvecklingen i Europa och har idag omkring 3 000 efter en satsning.

En av den är dem är Lianne Buitendijk, som Vårdfokus träffat i Rotterdam.

Lianne Buitendijk sökte sig till äldreboendet Leeuwenhoek för att 60 procent av de boende och 80 procent av personalen har ett ursprung från andra länder än Nederländerna. Mestadels kommer de från landets tidigare kolonier som Indonesien och Surinam i Sydamerika, eller Antillerna i Västindien. Lianne Buitendijk hade då tidigare arbetat fem år i Sydsudan med patienter med hiv och aids.


Multikulti-puls i kvarteret

Många av de äldre vill bo kvar i det stökiga, livliga kvarteret i Rotterdam, så boendet är populärt. Gatan är känd för sin multikulturella puls, med asiatiska restauranger och frisörer skickliga på flätförlängningar.

Willem Faassen har också bott flera år i Afrika, och arbetade som chef för en läkemedels­fabrik, vars syfte var att tillverka billigare mediciner. Han berättar hur han jobbade sig uppåt, från att ha varit den enda, osäkra, arbetargrabben på gymnasiet. Nu har han hunnit bli 92 år och efter att helt utan orsak ha ramlat handlöst hemma på gården förra året, har han flyttat till äldre­boendet.


— Jag trodde inte att jag skulle överleva ockupationen under andra världskriget, eftersom jag är emot allt som har med våld att göra. Men se på mig, jag är fortfarande kvar, säger han och tittar spjuveraktigt på Lianne Buitendijk.



Ordinerar blodtrycksmedicin

Willem Faassen har inte funderat så mycket på att Lianne Buitendijk ordinerar hans blodtrycksmediciner fast hon är sjuksköterska. Sedan två år ansvarar hon för hälften av de hundra boende, som avancerad specialistsjuksköterska. Den andra hälften tar en nyutexaminerad läkare hand om. Som stöd har de båda en allmänläkare som är anställd i organisationen Humanitas, som driver det här boendet och flera andra.


Avancerade specialistsjuksköterskor är relativt vanliga i Nederländerna, det finns omkring 3 000 här, jämfört med ett 30-tal i Sverige eller hela 228 000 i USA. Internationellt kallas de nurse practitioners eller advanced nurse practitioners.


I Sverige arbetar de flesta avancerade specialistsjuksköterskorna inom kirurgisk omvårdnad. De har haft läkare som handledare för att växa in i den självständiga rollen som innebär — förutom att ha omvårdnadsansvar för avdelningen — att ronda, undersöka, skriva remisser och skriva ut patienter.



Lianne Buitendijk har fyra års högskoleutbildning till sjuksköterska som grund. Senare fortsatte hon två års masterutbildning parallellt med att arbeta på en vårdcentral.


— Det var tuffa år. Men jag kände att jag ville fördjupa mig, få mer medicinsk kunskap och kunna arbeta mer självständigt. Jag trivdes med arbetet på vårdcentralen, men inte med tidspressen, att bara ha tio minuter till varje patient.

Långvarig psykisk sjukdom


Hennes inriktning är patienter med kroniska somatiska sjukdomar. På Leeuwenhoek har hon fått en extra utmaning, för här bor även patienter med långvariga psykiska sjukdomar. Dessutom finns en äldrepsykiatrisk avdelning.


— Med de patienterna blir min roll som omvårdnadsledare tydlig. Jag undervisar personalen och vi reflekterar tillsammans. De som saknar utbildning i omvårdnad blir ibland irriterade på patienterna och kan säga ”jag hjälper dig bara om du slutar vara arg och otrevlig”. Då tror de att den sjuke kan förstå och ändra beteende som friska gör. Personalen behöver i stället tänka på vad de själva gjort som kanske skrämt eller provocerat patienten.



Efter en sjukvårdsreform i landet får personer som enbart har en psykisk sjukdom sällan en plats på äldreboenden.


— Här är det en tillgång. En person som har en psykisk sjukdom, men är stabil, kan mycket väl skjutsa någon annan som sitter i rullstol ner till matsalen. Det vinner båda på. För psykiskt sjuka är ensamheten ofta det stora problemet.



Målar dagligen i ateljen

I äldreboendets ateljé sitter Tawan Ntar och målar flaskor i färger som för tankarna till exotiska länder. Han har bott på boendet i tio år nu och kommer från början från Kamerun. Han och ett järngäng kommer till ateljén varje dag, andra någon gång i veckan. De coachas av konstnären Roel Braams som arbetar där. Han tar även emot sjuka, äldre personer utifrån som har målningen som dagaktivitet. Deras tavlor, flaskor och färgglada metallfjärilar fyller alla väggar på boendet. Fjärilarna flyger till och med en bit upp på husets fasad.


— När både minnet och humöret sviker, kan bilderna och färgerna längs korridorer och i vardagsrum påminna om de goda åren i livet, ibland hemma i ett annat land, säger Lianne Buitendijk.


Sjukdom syns i självporträtt

Längs en vägg i ateljén hänger självporträtt målade en gång i månaden under mer än två år, av en man med demens. Sjukdomens utveckling speglas i självporträtten. De fyra första är skickligt målade och mycket lika mannen, sedan börjar ögon, öron och mun förskjutas i ansiktet, och ansiktsformen blir skev. Det sista självporträttet ser Picasso-inspirerat ut.


— Han kunde själv inte se hur olika porträtten blev allteftersom han blev sjukare. Jag frågade varje månad vad han såg i sin bild. Han såg sig själv och pratade inte om att något var annorlunda i bilden. Han verkade inte märka det, säger Roel Braams.



Lianne Buitendijk gillar självständigheten som hennes nya roll gett.


— Vi avancerade specialistsjuksköterskor arbetar utifrån devisen ”care and cure”. Vi är både omhändertagande som en sjuksköterska och kan ge medicinsk behandling som en läkare. Det är speciellt viktigt här, vi kan undvika att skicka in de boende till sjukhus eller palliativ vård. När jag saknar djupa kunskaper, som inom psykiatri, så konsulterar jag alltid en läkare, säger hon.


Följer nutrition och sår

Det är en fördel att hon finns på plats på boendet för att följa omvårdnaden vad gäller exempelvis nutrition och sår. Lianne Buitendijk kan även snabbt justera doser av läkemedel hon satt in. Det kan gälla allt från vätskedrivande för patienter med hjärtsvikt eller i livets slutskede, till antibiotika vid infektioner. Men hon förnekar inte att stressiga dagar finns, på samma sätt som för boendets läkare. 


Lianne Buitendijk försöker värna om patienternas psyko­sociala mående och utmanar gärna omsorgspersonalen med en av Leeuwenhoeks värdegrundande meningar: Säg ja.


— När de boende eller deras anhöriga önskar något, vare sig det gäller att ordna något speciellt i rummet, en aktivitet eller att åka i väg, säger vi ja. Om vi säger nej, får det aldrig vara av lättja eller slentrian.



Därför händer det mycket på boendet. Musikeftermiddagar, ibland med dans för dem som kan, är populärt. Tonerna kan komma från ett visst ursprungsland, men alla boende bjuds in, även de från den äldrepsykiatriska avdelningen.


— Ja, vi får hålla ytterdörren låst ibland och personalen arbetar hårt för att hjälpa till och samtidigt hålla koll, så att det är patient­säkert. Men musikkvällarna är verkligen uppskattade, berättar Lianne Buitendijk.