– Vi måste fånga upp de här kvinnorna på ett bättre sätt och ta deras smärtupplevelser på allvar, säger Hilda Svensson, distriktssköterska som disputerat vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin, och Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet.

Hon har studerat äldre kvinnor mellan 65 och 80 år med en av de vanligast förekommande benskörhetsfrakturerna: kotkompressionsfraktur. Ett smärtsamt tillstånd där en försvagad ryggkota tryckts ihop och kollapsat. För någon med skört skelett kan det ske utan större kraft.

Djupintervjuer med drabbade kvinnor

Hilda Svenssons avhandling utgörs bland annat av data från den omfattande populationsstudien H70 i Göteborg och ytterligare en epidemiologisk studie, SUPERB, från Sahlgrenska Universitetssjukhuset Mölndal, men också djupintervjuer med tio drabbade kvinnor.

Intervjuerna vittnar om styrka, uppfinningsrikedom och kompromisser för att klara en vardag som begränsas av smärta och sänkt fysisk funktion. En kvinna berättar att hon använder sin rullator som stöd för att fortsätta kunna laga mat. En annan promenerar där hon vet att det finns parkbänkar var tjugonde meter för korta vilopauser.

Smärtlindring i form av receptfria värktabletter biter sällan. De preparat som är tillräckligt starka påverkar å andra sidan balansen och ger ökad trötthet. Kvar finns värken och de strategier kvinnorna själva tvingats utveckla, ofta utifrån vetskapen om när på dygnet de har som mest ont.

Får inte behandling och hjälp

Situationen för patientgruppen försvåras av att en första kotkompressionsfraktur ofta följs av fler, en ond cirkel som skapar oro.

– Rädsla för fall och rädsla för rörelse kan ligga dem i fatet eftersom en mer stillasittande tillvaro försvagar musklerna och ökar en eventuellt underliggande benskörhet ytterligare. Kvinnorna bör hålla igång och använda sina ryggar, men med avvägning för att minimera risker för att falla eller skada ryggen ytterligare, säger Hilda Svensson, i ett pressmeddelande från Sahlgrenska akademin.

Eftersom en kotkompressionsfraktur inte kan åtgärdas leder det ofta till att kvinnorna inte får den behandling och hjälp de behöver, menar Hilda Svensson. Hon anser att det krävs mer fokus på varje patient som unik person med resurser, behov och önskemål.

– Den här gruppen måste göras mer synlig och delaktig i den egna vården och rehabiliteringen, annars riskerar de att fortsätta lida i det tysta med enbart smärtlindring, som sällan fungerar. Problematiken är mycket större än vi låter påskina när vi säger att det går över av sig själv efter ett par månader. Vården behöver få upp ögonen för att kvinnorna har sänkt fysisk livskvalitet i många år längre än vad man tidigare antagit och behandlat utifrån, säger hon.