Sedan 2006 driver Röda Korset en vårdförmedling för papperslösa och andra migranter. Där jobbar tre sjuksköterskor som varje dag kommer i kontakt med personer som av olika skäl inte får den vård de behöver. Erfarenheterna från vårdförmedlingen har nu sammanställts till en rapport om papperslösa, skriven av sjuksköterskan Johanna Lönn.

Lag som krockar med etiken

I dag finns det en utbredd okunskap inom vården om vilka rättigheter som papperslösa har, vilket utgör det vanligaste hindret till att få vård. När lagen om hälso- och sjukvård till papperslösa började gälla 2013 talades det mycket om att gruppen har rätt till bland annat hälsoundersökning och "vård och tandvård som inte kan anstå". Det sistnämnda begreppet väckte kritik från Socialstyrelsen och vårdens professioner. Det anses krocka med vårdens principer om att utgå ifrån behov och att alla människor har lika värde, oavsett rättslig status.

– I praktiken är det upp till vårdpersonalen att avgöra vilken vård som kan vänta, men det skapar förvirring och oro för att göra fel. Det saknas ofta lokala riktlinjer och stöttning från chefer. Många tänker i första hand att vården för papperslösa ska vara begränsad, men det får en allt för stor prägel på besluten, säger Johanna Lönn.

Fick vänta länge på vård

En tydlig effekt är att papperslösa ibland kan väljas bort redan i receptionen eller vid telefonkontakt om personalen bedömer problemet som mindre allvarligt.  Johanna Lönn minns en man som upprepade gånger försökte boka tid hos en vårdcentral på grund av smärta i foten. Receptionisten menade att det var vård som kunde vänta. När mannen senare undersöktes på Röda korsets vårdförmedling visade det sig att flera av tårna var svarta.

– Det var svårt för patienten att stå på sig eftersom han pratade väldigt lite svenska. Han hade inte behövt hamna i den situationen om vårdcentalen istället låtit en läkare undersöka mannen och därefter ta beslut om eventuell behandling. Det är dessutom en princip som Socialstyrelsen slagit fast, att alla som söker vård ska undersökas. I det här fallet fick mannen ett läkarbesök efter att vi kontaktat vårdcentralen, säger Johanna Lönn.

”Se lagen som möjlighet”

Så går det oftast till när hon ringer upp personal i vården. De allra flesta är tillmötesgående och vill göra rätt. Ändå stöter hon på samma typ av problem, gång på gång. Kunskapen om vad lagen innebär sprider sig långsamt.

– Vi vill uppmuntra till att se lagen som en möjlighet att tillgodose papperslösas vårdbehov, istället för att låta den vara en begränsning. Det är svårt att se någon form av sjukdom eller skada som kan vänta. Oftast leder det bara till ökat lidande och att vården behöver sätta in mer resurser i ett senare skede. Den här situationen försvåras av att en del papperslösa tror att de bara har rätt till akutvård, säger Johanna Lönn.

Hon har träffat många patienter med kroniska sjukdomar som inte fått vård, vilket medför stora risker. Om en person går för länge med högt blodtryck kan det leda till stroke, och en patient med obehandlad diabetes kan tvingas till amputation.

Gravida en riskutsatt grupp

Förutom kroniskt sjuka är kvinnor bland de mest riskutsatta. Johanna Lönn och hennes kolleger har träffat gravida i sjunde månaden som aldrig varit på barnmorskebesök. Risken för förlossningskomplikationer ökar om det saknas kunskap om hur barnet och mamman mår.

Flera kvinnor som varit i kontakt med mödravården har blivit ombedda att bevisa att de är papperslösa, vilket är en närmast omöjlig uppgift och som riskerar att skrämma bort patienter.

– Inom mödravården är hindren oftast av administrativ karaktär. Vårdpersonalen vill ge vård, men under rätt premisser. Egentligen är det konstigt eftersom lagen säger att mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning ska ges fritt oavsett om man är papperslös eller folkbokförd. Jag tror att det handlar om en kunskapsbrist, säger Johanna Lönn.

Barn får inte rätt hjälp

Även barn pekas ut som en särskilt utsatt grupp bland papperslösa. Trots att de har rätt till all hälso- och sjukvård fram till 18-års ålder är det vissa vårdgivare som inte vill sätta igång långvariga behandlingar. Motiveringen är att de inte vet hur länge barnet kommer att stanna i landet.

Ett sådant exempel är alla de ensamkommande barn som lider av svår psykisk ohälsa på grund av den ovissa situationen i Sverige och trauman från flykten. En del vårdgivare nekar samtalsstöd eftersom de menar att barnet mår dåligt av livssituationen, och att det inte går att göra något åt den.

– Det är en rejäl tankevurpa som jag har svårt att förstå. Många av de papperslösa barn som jag har träffat riskerar att få livslånga men om de inte får rätt hjälp. Det försämrar deras möjligheter att komma tillbaka till ett normalt liv, säger Johanna Lönn.

Behövs mer flexibilitet

Ett mer generellt problem är att papperslösa ofta inte vill avslöja att de vistas i Sverige utan tillstånd. De är rädda för att bli angivna till myndigheter och därefter utvisade ur landet. Här skulle vården kunna avdramatisera situationen genom att tidigt informera om patientsekretessen.

Andra hinder är papperslösas bristande kunskap om hur vården fungerar, samt språkförbistringar.  Många vårdcentraler har tidsbokning via telefon, och då enbart på svenska. I många fall ska information även gå brevledes, vilket är omöjligt då många papperslösa antingen inte vågar uppge eller saknar fast adress.

– Mycket av de här problemen skulle lösas om vårdcentralerna införde flerspråkiga telefonbokningssystem. De borde även ge möjlighet att boka tid direkt i receptionen och vara mer flexibla i kontakten med patienten – exempelvis använda telefon istället för brev, säger Johanna Lönn.

Ännu viktigare är att vårdgivare tar ett större ansvar för att stödja vårdpersonal i beslut kring vård som inte kan anstå, tycker hon. Det kan exempelvis vara genom att tillhandahålla riktlinjer och utbildning.