Arbetsdagarna när Kerstin Jarl började som operationssjuksköterska kunde börja klockan sju på morgonen och sluta framåt midnatt, i värsta fall utan någon längre paus.

- Jag brukar säga att det är ett slavarbete som jag har haft, säger hon.

På den tiden sövdes patienterna med eter och öppen mask som sjuksköterskorna skötte. Det fanns inte uppvak eller intensivvårdsavdelning så patienterna var kvar inne på operation tills de hade vaknat. Engångsartiklar fanns inte.

Operationssjuksköterskor vid kirurgen på Sahlgrenska 1955. VF 2-19
Operationssjuksköterskor vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 1955. Foto: TT Nyhetsbyrån.

— Vi kokade sprutor och sydde bukdukar. Varje morgon slipade vi knivarna som skulle användas vid operationerna och gud nåde oss om de inte var vassa! Det fanns läkare som hade ett hemskt humör och kunde slänga slöa skalpeller tvärs genom rummet.

Stort ansvar som elev

Kerstin växte upp i Luleå där hon föddes 1918. Som 20-åring flyttade hon till Göteborg för att utbilda sig till sjuksköterska. Utbildningen på sjuksköterskeskolan var både teoretisk och praktisk.

— Vi hade en svart pärm med oss där det stod vilka arbetsuppgifter som skulle utföras. Avdelningssköterskan fyllde i om man bara hade sett på, fått hjälp eller utfört en uppgift på egen hand. På det viset kunde man följa att en elev lärde sig alla olika arbetsuppgifter.

Som elev var Kerstin bara ledig var fjortonde dag. De blivande sjuksköterskorna gavs stort ansvar på egen hand. Det var ju brist på sjuksköterskor redan på den tiden.

Bra att vara lång

Att Kerstin blev just operationssjuksköterska var egentligen inte så mycket hennes eget val. När hon efter det första året på sjuksköterskeskolan skulle välja inriktning ville hon egentligen bli distriktssköterska. Men hon hade gjort en praktikperiod på operation och där ville de ha tillbaka henne. Så det var bara att acceptera.

— Dessutom är jag lång. Det är bra att vara lång när man står inne på operation. Det gäller ju att ha koll på allt och se vad läkaren vill ha sekunden innan det sägs. Jag tror faktiskt att alla sjuksköterskor jag har jobbat med på operation har varit långa.

Kerstin blev färdig operationssjuksköterska i december 1941 efter tre och ett halvt års utbildning. Enligt reglerna var hon tvungen att vara kvar ett år på operation på Sahlgrenska där hon gått sin specialistutbildning. Lönen var 90 kronor i månaden och hon var ledig varannan söndag.

Hämtade sårade i Finland

Efter det första året på Sahlgrenska blev det vikariat i Varberg, Vänersborg och Trollhättan innan hon flyttade tillbaka till Norrland där hon arbetade som operationssjuksköterska i Piteå, Kalix och Boden. Under andra världskrigets slutskede arbetade hon som den enda operationssjuksköterskan i Kalix och hade jour vecka ut och vecka in.

— Tyskarna gjorde allt de kunde för att förstöra i Finland. De bombade allt, till och med jordbruksmaskiner. Våra svenska ambulansmän åkte på egen risk över gränsen in i Torneå för att hämta skadade och sårade till Sverige. 

De tog hand om alla, civila och både finska och tyska soldater.

— Jag minns särskilt en tysk soldat som simmade över Torne älv trots att han blivit skjuten i höften. En ung pojke hade blivit blind sedan han skottskadats i huvudet — men han klarade sig inte. Ja, usch vilka skador det var, man fick verkligen se vad kriget gjorde. Och fortsätter kriga gör de fortfarande i världen.

Jobbet var hela livet

Något liv utanför arbetet hade Kerstin knappast.

— Jag brukar tänka ibland att det är konstigt att man inte gick in i väggen, man var ju totalt kroppsligt uttröttad. Men vi hade en fantastisk sammanhållning och ett gott kamratskap och hjälpte alltid varand­ra. Det var det bästa med jobbet.

Hon berättar att på den tiden var det inte så vanligt att sjuksköterskor var gifta eftersom det helt enkelt inte gick att förena arbete och familj. De som skaffade familj slutade jobba.

— På så vis har det ju blivit bättre i dag, även om många fortfarande har det tufft med dubbla pass: först jobbet och sen ta hand om familjen hemma. Det vill till att de har män som är med och delar på arbetsbördan då.

Kamp för bättre löner

Då som nu var det brist på sjuksköterskor och ständiga strider för bättre lön och villkor. I slutet av 40-talet var det en långdragen strid kring lönerna då flera hundra sjuksköterskor protesterade genom att säga upp sig samtidigt. Politikerna blev oroade och hotade med att införa en lag om tjänsteplikt som skulle tvinga sjuksköterskorna att återgå i arbete om de gjorde allvar av sina uppsägningar.

— Då backade många sjuksköterskor och tyckte att vi måste tänka på patienterna. Men jag tycker att politikerna borde ha tänkt mer på patienterna. Om vi är så viktiga som de sade borde de ha kunnat ge oss högre lön och bättre arbetstider. Jag är övertygad om att om vi hade stått på oss bättre den gången så hade sjuksköterskors villkor sett bättre ut i dag.

Därför tycker hon att sjuksköterskor måste säga ifrån och ställa krav nu. 

— Det är tydligen det som måste till. Vad gör arbetsgivarna och politikerna åt bristen på sjuksköterskor och vårdplatser? Ingenting, de bara snackar! De borde sätta sig ner och fundera över vad som är grunden till att de inte får personal.

Fattigpensionär idag

Efter åren i Norrland flyttade Kerstin till Stockholm där hon arbetade på Svensk sjuksköterskeförenings arbetsförmedling en kort tid innan hon drog vidare till Norrköping där hon blev kvar i åtta år.

— Jag var husfru som det hette på den tiden och hade ansvaret för lasarettet, distriktssköterskorna och vårdcentralerna. Men dålig lön hade jag fortfarande. Trots att jag arbetat heltid i 42 år är jag fattigpensionär i dag.

Så småningom hamnade Kerstin i Örebro där hon arbetade från 1967 fram till pensioneringen. Hon var anställd som första landstingsassi­stent, direkt underställd sjukvårdsdirektören med ansvar för distriktsläkarmottagningar, äldre­vård, alla specialistläkarmottagningar utanför sjukhuset och all rehab.

Kerstin Jarl, fd op-ssk. VF 2-19
Kerstin Jarl går på promenad varje dag med hunden Chip. Foto: Hans Zetterberg

En egen familj fick Kerstin först 1978 då hon träffade sin blivande man som var änkling med tre barn, varav ett fortfarande bodde hemma.

— Det är tack vare honom som jag ändå fick en stor familj med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Hemligheten med att bli 100 år

De fick 15 år tillsammans innan maken gick bort. De senaste 25 åren har Kerstin återigen levt ensam. Fast ensam är hon ändå sällan. Hon är dagmatte till en liten hund som hon tar promenader med varje dag och hon är aktiv i olika föreningar i Strängnäs där hon bor sedan många år.

På torsdagar åker hon och storhandlar tillsammans med vänner, hon lagar mat själv varje dag och klarar sig fortfarande utan hemtjänst. Det går inte att låta bli att ställa frågan: Hur har hon gjort för att bli en så pigg 100-åring?

— Jag lagar riktig mat, rör på mig varje dag och så tycker jag om att ha gäster. Jag har fortfarande middag då och då, fast numera är det sällan för mer än sex personer och då förbereder jag allting noga. Jag bjuder gärna på hjortstek eller rådjurssadel. Och så känner jag två änkemän som jag brukar bjuda på middag ibland. Då blir det först sill och snaps och sedan rotmos och fläsklägg.