I söndags på Förintelsens minnesdag fick Anja Brans ta emot ett pris under högtiden i synagogan i Stockholm. Det är Föreningen Förintelsens överlevande som på det sättet uppmärksammar personer som målmedvetet arbetar mot antisemitism och främlingsfientlighet och verkar för att bevara minnet av Förintelsen.

– Det är en ära för mig. Jag har under 40 år på Judiska hemmet lärt känna första, andra och tredje generationens överlevande. Jag är oerhört tagen av alla berättelser under åren. Det här är en grupp människor som behöver speciell omsorg då minnena och associationerna väcks när de blivit gamla och sköra.

Längst fram i synagogan

Anja Brans satt längst fram i Stora synagogan i Stockholm, med endast kronprinsessan Victoria och statsministerparet framför sig.

­– Resten av regeringen satt faktiskt bakom mig, det kändes verkligen högtidligt. Vi hade haft en minnesstund på hemmet också innan, det har vi alltid den dagen.

På Judiska hemmet har 75 procent av de boende en historia som överlevande från Förintelsen. Medelåldern är 92 år. Anja Brans är mycket noga med atmosfären och bemötandet av de äldre.

Här får ingen i personalen låta för bestämd eller sträng. Ingen klampar högt i korridorer eller rummen, det kan någon av de äldre uppfatta som tyska soldater. Det finns inga takduschar installerade i något rum. Inga tv-apparater står på någonstans. Ljudet från nyheterna kan upplevas mycket skrämmande.

– Vi tittar bara på tv-program som Allsång på Skansen. En vårdhund vore otänkbar, jag rekommenderar anhöriga att inte ta med hundar hit, de kan väcka svåra minnen.

Barn som gråter

Anja Brans berättar att även besökares barn kan väcka starka känslor av oro och rädsla om de gråter.

– De boende kan ha fruktansvärda minnen från när de skilts åt från sina barn eller småsyskon. Det är hjärtskärande. De som har demens kan tro att de gråtande barnen är utsatta för något hemskt, även om barnen bara tappat humöret. Men självklart är alla anhörigas barn välkomna, det är personalen som får ge våra boende stöd när något väcker minnen.

Omvårdnaden om de äldre behöver anpassas efter individuella behov och rädslor. Anja Brans arbetar mycket med utbildning av personalen.

Känsligt att duscha

– Det är speciellt känsligt med hygiensituationer, som att duscha, eller få hjälp med att klä av sig och tvätta sig. Man behöver en professionell medvetenhet för att förstå hur situationer kan utvecklas. Det händer att någon i personalen får orättvis kritik, då gäller det att inte ta den personligt.

Förhållandet till mat är ofta komplicerat efter svälten i fångenskapen. De äldre kan ha tappat aptiten eller smaken.

– Nu på ålderns höst kan de behöva ta med sig mat in på sina rum och gömma efter måltiderna. Det är inte ovanligt här att vilja försäkra sig om att det finns mat kvar senare. Det är förståeligt.

Allt är knappast dystert på Judiska hemmet. Tvärtom så firas det mesta, bara under hösten är det flera judiska högtider. Anja Brans är noga med judisk kultur och tradition. Meningen är att de boende ska känna igen sig från både dåtid och nutid.

– Jag har utvecklat boendet från att ha varit ett äldreboende med judiska inslag till dagens Judiska hemmet.

Kom själv hit som ung

Anja Brans själv kommer från Finland, hon såg en annons om arbete som vårdbiträde på äldreboendet i Stockholm som ung, och på den vägen är det. Efter att ha utbildat sig till socionom och sjuksköterska i hemlandet kom hon tillbaka, och är nu sedan 20 år verksamhetschef.

– Jag gifte mig med en israel. När det var tid för Bar mitzva för vår dotter konverterade både hon, vår son och jag till den judiska tron. Jag gjorde det här i Stockholms synagoga.

Vi går genom boendet och stannar vid tavlor, möbler och böcker som donerats till hemmet. Kaféet är en samlingsplats både dagar och kvällar. Nu sitter grupper av äldre och dricker kaffe och pratar. I det höga taket sprider lampor ett mjukt sken, de är  formade som Davidsstjärnan. När Atelje Lyktan tog dem ur produktion, skänkte de några lampor extra till boendet. Lokalen omvandlas lätt till synagoga, och här hålls ofta vanliga gudstjänster och minnesgudstjänster när någon avlidit.

 ­– Jag vill inte att boendet ska kännas som en institution, utan hemlikt, som ordet ”haimish” på jiddisch, med judiska traditioner och gemenskap.

Föreläste i skolor

Flera av de boende har vittnat om sina upplevelser för allmänheten. Mietek Grocher föreläste om och om igen för knäpptysta högstadieklasser om sina år i flera koncentrationsläger. Nyligen avled han på Judiska hemmet.

Tauba Katzenstein berättade förra året i sitt Sommarprogram om hur hennes mormor gasades ihjäl, systern dog i Treblinka och hur hon skildes från sin mor i Auschwitz. Men idag orkar hon inte ge någon kommentar till besökare.

– Andra har inte pratat alls om sina upplevelser, det är vanligt. Många av de överlevandes barn växer upp i tysta hem. Vi möter dem här, de är ofta mycket bundna till sina föräldrar. Det är svårt för dem att släppa taget när deras föräldrar, som klarade att överleva Förintelsen, är på väg att gå bort.

Föräldrarna har levt, arbetat och ofta bildat familj i flera generationer i Sverige.

– Men när de blir äldre och sköra kommer minnena tillbaka. De har posttraumatiska stressyndrom. De äldre med demens har ibland extra svårt att hantera minnen och kan bli skräckslagna.  

För flera av de äldre på Judiska hemmet var det första gången de berättade öppet när de deltog med sina vittnesmål i Kulturhusets utställning ”Witnesses” av fotografen Mikael Jansson.

Personal från 30 länder

Personalen på Judiska hemmet kommer från cirka 30 olika länder i världen. De får lära sig om Förintelsen och de överlevande, för att kunna ge bästa möjliga omsorg. Anja Brans lånar ut böcker, och föreläsare bjuds in.

– Några som arbetar här hade inte hört talas om Förintelsen. De kommer från andra delar i världen, där andra folkmord är mer kända. Men alla tar till sig informationen. På en av studieresorna till Auschwitz tände en av våra undersköterskor, som kommer från Ryssland, ett ljus vid barack 24. En av våra boende hade varit fånge där och bad henne innan vi åkte att tända ljuset. Det var en fin stund.

Många i personalen har fått åka på den återkommande studieresan till Krakow i Polen, ”I Förintelsens spår”, som arrangeras i samarbete med Svenska kommittén mot antisemitism.

– Många som deltagit i en resa arbetar kvar här. De har fått en fördjupad förståelse.

Saknar skylt vid entrén

Judiska hemmet ligger i södra Stockholm, men saknar skylt utanför byggnaden. Sedan några år tillbaka har hotbilden ökat. Entrén är idag en låst luftsluss med receptionist. Tidigare var dörren öppen.

– Det är mycket jobbigt att vi har en hotbild, fast vi är ett äldre- och demensboende. Vi arbetar intensivt med polisen, den judiska församlingen och egna säkerhetskanaler. Vid stora sammankomster kan vi ha vakter, men de får inte klä sig i väktarkläder, som  kan skrämma de boende. Över huvud taget måste miljön här kännas fri, vilket försvåras av hot.