För sex år sedan tillsatte Alliansen en nationell samordnare på området psykisk hälsa. I fredags lämnade utredaren, Kerstin Evelius, slutbetänkandet till socialminister Annika Strandhäll. Hennes utredning är kritisk till en hel del, bland annat till att staten har skapat stuprör som försvårar arbetet för ökad psykisk hälsa.

– Staten ska göra det staten är bra på och det är att tillhandahålla nationella riktlinjer, stödjande lagstiftning och analyser som underlättar regionernass arbete – både som vårdgivare och arbetsgivare, säger hon.

Kostnaderna ökar

2015 tog Kerstin Evelius över som huvudutredare efter Anders Printz, numera kanslichef på Vårdförbundet. Hon säger att statistiken visar att kostnaderna för den psykisk ohälsan har ökat från fyra till fem procent av vårt BNP de senaste åren. Det innebär att sjuknärvaron, sjukfrånvaron och vården kostar samhället 200 miljarder om året.

Ändå är det svårt att slå fast att den psykiska ohälsan har ökat. Utredaren har studerat Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät och enligt den ökar huvudvärk, ängslan, oro, ångest, stress och sömnsvårigheter bland unga. Samtidigt som den självskattade psykiska hälsan är fortsatt relativt hög.

– Det kan vara så att även om vi inte mår sämre än tidigare pratar vi mer om psykisk ohälsa i dag. Vi kallar inte längre ångest och depression för värk i rygg och axlar och vi söker hjälp när vi, eller våra barn, mår dåligt. Besöken inom barnpsykiatrin har fördubblats under de senaste tio åren, säger Kerstin Evelius.

Överraskande stuprörstänkande

Under utredningens tid har hon överraskats av det stuprörstänkande som regeringens uppdrag leder till. I stället för att stärka samarbetet mellan myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten får den ena ett uppdrag och den andra ett annat. Att sedan få till en samsyn och gemensamma mål är lika svårt som samarbete mellan socialtjänst, skola och psykiatri, anser hon.

– I dag består insatserna mot psykisk ohälsa alldeles för mycket av olika projekt, som upphör och glöms bort efter projekttidens slut. För att motverka det behöver lagstiftningen ändras. Kanske inte socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen, men sekretesslagen som i dag försvårar samarbete mellan myndigheter och vårdgivare.

Försvårande lag

En annan lag som Kerstin Evelius anser borde bytas ut är socialförsäkringsbalken – som enligt henne inte på något sätt underlättar arbetet mot psykisk ohälsa och återhämtning. I den tas till exempel inte hänsyn till att förutsättningarna i arbetslivet varierar stort och att både sjukskrivningens längd och hur den förläggs borde anpassas mer till enskildas behov, säger hon.

– Enligt lagen kan man under rehabilitering arbeta två timmar om dagen, men inte byta ut det mot att jobba en dag i veckan - även om det skulle passa bättre.

Under sin tid som utredare har hon också lärt sig att patienter i primärvården, oftare än vad de ges möjlighet till, vill träffa psykologer i stället för läkare. Hennes bild är att närvaron av psykologer på vårdcentralerna ökar – och det är bra – men hon frågar sig varför det inte finns fler psykiatrisjuksköterskor.

– Jag har hört många unga säga att de saknar en omvårdnadsstrategi och någon som hjälper dem att knyta ihop livet. Något mer än medicin och sedan åka hem. Jag skulle vilja se både mer teamarbete och att olika professioners specialitet tydliggörs. Det är befängt att inte tillvarata psykiatrisjuksköterskornas kompetens inom primärvården.

Efterlyser politisk enighet

Utredningen har den långa titeln För att börja med något nytt måste man sluta med något gammal – förslag för en långsiktigt hållbar styrning inom området psykisk hälsa. Om hon fick önska sig något resultat av den vore det en slags politisk enighet om de stora dragen kring hur psykisk ohälsa ska förebyggas.

– Jag tycker att landsting och regioner försöker att bygga upp verksamheter och så kommer det en ny regering som vill något annat och ger andra uppdrag. Arbetet för psykisk hälsa sköts dåligt på en statlig nivå, så mitt råd är att låta verksamheterna arbeta i fred, ha tillit till professionerna och underlätta genom att tillhandahålla analyser och stödjande lagstiftning.

Kerstin Evelius vet inte vad som kommer att hända med den omfattande utredningen om vår psykiska hälsa och hur den ska kunna förbättras. Kanske går den inte ens på remiss – ingen verkar vara emot förslag på mer samordning och långsiktiga planer. Det riktigt svåra, inser hon, är att ändra på arbetssätt inom staten och dess organisationer.