På internationella sjuksköterskekongressen i Singapore ställer sig den samlade församlingen och styrelsen upp. Det är ”riksdag” i internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN, och de som står upp i rummet leder sjuksköterskor i 130 länder.

Alla är berörda av filmen som Sydkoreas sjuksköterskeorganisation just visat. Den handlar om två österrikiska sjuksköterskor som utfört ett extraordinärt humanitärt arbete.

I dag är de österrikiska sjuksköterskorna Marianne Stöger och Margaretha Pissarek gamla och bor i Tyrolen. Men hela sitt yrkesliv, i 40 år, bodde och arbetade de på den isolerade ön Sorokdo i Sydkorea.

Fördes dit med tvång

Där levde och behandlades patienter ifrån landet som var smittade av spetälska. De hölls i karantän och fördes dit med tvång när de började visa symtom och fick inte lämna ön. Många kom dit som barn eller ungdomar utan sina föräldrar.

De två sjuksköterskorna tog examen i Innsbruck 1955. På 60-talet bestämde sig de sig för att resa till ön Sorokdo. De hade hört att sjukhuset där behövde sjuksköterskor. De kommande fyra decennierna tog de hand om patienterna med spetälska.

I den koreanska filmen intervjuas en av dem, sjuksköterskan Marianne Stöger, på ön kallad ”Nanny”, och hon säger: 

– När vi kom till ön fanns inget hopp. Jag levde där hela mitt liv. Nu börjar mitt minne svikta. Jag saknar alla där, jag älskar alla där. Jag var lycklig där.

Ofta barn och unga

När de kom bodde och vårdades 6 000 personer med spetälska på ön. Patienterna blev förvånade när Marianne Stöger kom 1962 och sedan Margaretha Pissarek 1966, för de hade aldrig sett utlänningar med blont hår och blå ögon.

De hade en annan syn på patienterna. Innan de kom hade läkarna använt både mask och handskar och suttit så långt ifrån patienterna som möjligt när de behandlade dem. Men de två sjuksköterskorna bar enbart sina vita dräkter. Det sägs att patienterna var mer rädda för att smitta sjuksköterskorna, än sjuksköterskorna var rädda att bli smittade.

Förr kallades spetälska ibland för ”tonårssjuka” för att den ofta utvecklades i tonåren. Sydkoreanska sjuksköterskeorganisationen skriver att de två sjuksköterskorna tog hand om de sjuka barnen och ungdomarna på ön med en kärlek liknande föräldrars till sina egna barn. Sjuksköterskorna kallades också för änglarna med blå ögon.

En av patienterna, Lee Gong Sun, säger i filmen:

– Vi behandlades vänligt och humant. De här två sjuksköterskorna till och med skötte våra sår i bara händer, utan handskar.     

På ön användes ibland även gammaldags metoder. Barn blev tillsagda att ställa sig mot vinden under blåsiga dagar för det ansågs bota och lindra sjukdomen.

Fick lämna iväg sina barn

När de sjuka på ön gifte sig och fick barn, tvingades barnen lämna ön omedelbart. De två sjuksköterskorna hjälpte dem då med ekonomiskt stöd så att de kunde etablera sig och leva självständigt.

Sjuksköterskorna fick ekonomiskt stöd både från en medicinsk kvinnoförening och från ett katolskt kvinnosällskap i Österrike. Pengarna använde de till mediciner och till att bygga ytterligare en avdelning, men också till att köpa in snacks till patienterna. Själva bodde de i rum som endast var tio kvadratmeter med varsin byrå.

Sjuksköterskorna lämna Korea den 22 november 2005. I ett avskedsbrev skrev de att de reste tillbaka till hemlandet för att de åldrats och inte längre var så rörliga.

Deras hängivna arbete förändrade vårdkulturen på ön Sorokdo. Numera kallas ön "Himlen för volontärarbetare" och dit kommer gärna landets egen medicin- och vårdpersonal för att volontärarbeta. När de österrikiska sjuksköterskorna åkte hem hade antalet patienter sjunkit till 600 personer.

För att hedra sjuksköterskornas arbete vill den Sydkoreanska regeringen nu att de ska nomineras till Nobels fredspris för sitt ”enastående humanitära arbete” med att vårda tusentals personer med spetälska. Den sydkoreanska sjuksköterskeorganisationen har startat en namninsamling och hoppas nå en miljon underskrifter.

Sjuksköterskorna har tidigare belönats med en stort sydkoreanskt variant av Nobels fredspris.