Året är 1995. Vårdförbundets medlemmar är på krigsstigen efter flera år av låga reallöneökningar. Den ekonomiska krisen i början av 90-talet har satt djupa spår. I avtalsrörelsen 1993 hade Vårdförbundet tvingats acceptera låga löneökningar och att två semesterdagar togs bort. Det blev starka reaktioner i medlemsleden, berättar Eva Fernvall som var Vårdförbundets ordförande 1994—2005.

– Det har alltid funnits en frustration över de låga lönerna som väcks återkommande och leder till konflikter. Tyvärr leder det också oftast till besvikelse eftersom konflikterna sällan har gett det resultat man önskat, säger hon.

Flera strejker

Som tidslinjen visar har striderna varit återkommande: 1951, 1980, 1986, 1995 och 2008.

Tidslinje: Sjuksköterskors lönestrider under 100 år

– Strejkvapnet är viktigt för en facklig organisation, men så här i backspegeln gav oss konflikten 1995 så oerhört lite och kostade oss så mycket, säger Eva Fernvall.

Ändå hade de strejkande ett starkt stöd under konflikten, både hos allmänheten och i medierna. Det fanns också bra argument för att gå ut i strejk.

– Konflikten handlade också om arbetsförhållanden och arbetsorganisation. Man såg på våra grupper som utbytbara, deras kompetens värderades inte och togs inte tillvara.

5 000 kronor mer i månaden

Kampviljan och ilskan hade byggts upp bland medlemmarna och kanske gjorde det att många trodde att kravet gällde 5 000 kronor mer i månaden genast och åt alla, trots att det som Vårdförbundet formulerat var 5 000 mer i genomsnitt på tre år. Men när medlarnas bud antogs efter sju veckors strejk var det inte ens i närheten. Vårdförbundet hade dock fått in skrivningar i avtalet om arbetsorganisation och arbetsvärdering som man skulle fortsätta arbeta med lokalt.

Samtidigt avsatte Vårdförbundet fem miljoner kronor för att tillsammans med Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, driva flera mål till Arbetsdomstolen, AD. Tanken var att kunna visa att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker var lönediskriminerade. Men det var inte en framkomlig väg, enligt Eva Fernvall.

– När vi hotade med AD ville arbetsgivarna inte gå i gång med det lokala arbete som vi hade kommit överens om i avtalet, vi kunde helt enkelt inte jobba som parter då.

Bytte taktik

Eva Fernvall valde att byta strategi och i en debattartikel i Dagens Nyheter skrev hon att det inte var möjligt att driva lönefrågor i domstol. Lönen ska avgöras genom fackliga förhandlingar, menade Vårdförbundet och lämnade samarbetet med Jämo. Det sågs inte med blida ögon av alla. Men under de närmaste tio åren höjdes lönerna för Vårdförbundets yrkesgrupper ändå med 50 procent, något som Eva Fernvall ser som en framgång.

Vad berodde det på?

– Det viktigaste var kanske att vi påbörjade ett långsiktigt arbete med lokala förhandlingar och individuell lönesättning. Dessutom var det brist på sjuksköterskor redan då, samtidigt som allt fler bemanningsföretag och privata företag började dyka upp så vi fick fler arbetsgivare. Vi uppmanade medlemmarna att byta jobb för att få upp sina löner, att utnyttja marknadskrafterna.

Värt att strejka?

Att strejker och domstolsprocesser skulle vara misslyckade metoder för att uppnå jämställda och rättvisa löner är ändå inte en slutsats man kan dra, enligt Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, som under åren följt fackliga organisationers strategier för att få upp medlemmarnas löner.

Hon konstaterar att det i efterhand alltid uppstår diskussioner om det var värt att strejka eftersom resultatet ofta inte blir i närheten av de krav som ställts. Men strejkerna handlar också om andra viktiga värden, menar hon.

– Två ord återkommer genom historien i samband med att kvinnor går ut i strejk: synliggörande och människovärde. Strejkerna synliggör kvinnor och deras arbete och det är också en del av strategin. Människovärde handlar om en lön som det går att leva på, om arbetsmiljö och arbetsförhållanden.

Bra löneutveckling

Susanne Fransson påpekar också att lönerna efter Vårdförbundets strejk 1995 höjdes mer än för andra yrkesgrupper under de kommande åren.

– Det kan nog aldrig slås fast exakt vad som under de här åren påverkade den goda löneutvecklingen för Vårdförbundets medlemmar; den individuella lönesättningen, strejken, marknaden, AD:s domar, sjuksköterskebristen. Man prövar olika vägar för att uppnå sina mål och det handlar ofta om samverkande faktorer.

Efter några goda år planade löneökningarna ut och 2008 var missnöjet med arbetsgivarens hantering av den lokala lönebildningen och den individuella lönesättningen återigen så stort att det ledde till att Vårdförbundet tog till strejkvapnet. Men det är en annan historia.