Malin Lundström har arbetat på enheten för klinisk fysiologi vid Blekingesjukhuset i Karlskrona sedan årsskiftet. Här gjorde hon sin praktik, men även sitt examensarbete som handlar om hur man med hjälp av elektroneurografi undersöker patienter som har drabbats av så kallad droppfot.

På en brits i rummet halvligger patienten Bengt-Göran Svensson. För några månader sedan upptäckte han plötsligt att hans vänsterfot inte fungerade som den skulle. Sedan dess har foten släpat i marken. Hur han än försöker kan han inte lyfta på den.

Kan ge bestående skador

Den vanligaste orsaken till droppfot är att patienten har suttit för mycket med benen i kors eller på huk. Det kan leda till att nerven, peroneus communis, hamnar i kläm strax under knät, vilket kan ge bestående skador på nervens funktion.

Nu ska foten undersökas av Malin Lundström och hennes kollega Jessica Lubell, som var handledare åt Malin under hennes examensarbete. Jessica har placerat ut elektroder längs Bengt-Göran Svenssons friska ben. Detta för att mäta den tid det tar för den elektriska impulsen att färdas via peroneusnerven i knävecket till muskeln tibialis anterior på framsidan av skenbenet.

— Nu kommer det att bli några små stötar här. Det kommer att kännas som att jag nyper dig, säger Jessica till Bengt-Göran.

Stimulerar i knävecket

Han reagerar knappt. Det enda han märker är att foten börjar rycka. Tidigare stimulerades både i knävecket och under knät. Men i Karlskrona nöjer man sig numera med att bara stimulera i knävecket, eftersom det visat sig vara fullt tillräckligt.

— Det är så olika hur patienterna reagerar. Vissa känner knappt någonting, men det finns de som nästan hoppar upp i taket och som går ut från rummet. Ju färre stötar desto bättre för patienten, säger Malin.

Efter att även ha undersökt det andra benet konstaterar Jessica och Malin att Bengt-Görans droppfot inte beror på en nervinklämning i knät. Det hade det där­emot gjort om överledningstiden hade skilt mer än 0,8 millisekunder och svarsamplituden skilt mer än 1,2 millivolt mellan patientens båda ben. Det måste därför vara något annat som orsakat droppfoten, eventuellt en nervrots­påverkan i ländryggen.

Saknades normalvärden

De normalvärden som Jessica och Malin utgår ifrån har de själva tagit fram, genom att göra mätningar på 23 friska personer som ställde upp frivilligt. Det var det Malins examensarbete handlade om. Dessförinnan fanns inga normalvärden. Åtminstone inte i södra Sverige.

— Det var väldigt motiverande att få göra ett examensarbete som man visste skulle bli användbart för patienterna, säger Malin samtidigt som hon och Jessica tar farväl av Bengt-Göran.