"Reportrarna märker en rädsla, att många inte vågar prata med journalister", det säger nyhetschefen på Norran, Malin Christoffersson, till sin egen tidning.

Norran har tillsammans med två andra lokaltidningar, Sveriges radio och Sveriges television i Västerbotten, gjort en enkät bland offentliganställda för att ta reda på mer om vad tystnaden de upplever kan bero på.

Förbjudet att efterforska

Resultatet visar att mindre än hälften av de tillfrågade (46 procent) skulle våga vända sig till medier om det råder allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen. Resten svarar nej (29 procent) eller att de är osäkra (22 procent).

Chefer inom offentlig sektor får inte försöka ta reda på vem som tipsat en journalist. Inte heller hota eller straffa den som tipsat. Grundlagen skyddar offentligt anställda från efterforskning och repressalier vid kontakt med medier, det så kallade meddelarskyddet. Trots det är det fler (51 procent) som skulle kunna tänka sig att berätta om missförhållanden för vänner eller i sociala medier där meddelarskyddet inte gäller, visar undersökningen.

Det förbryllar nyhetschefen Malin Christoffersson, som hoppades på att fler offentliganställda kände till meddelarfriheten.

Tar det internt

Bland dem som inte vill kritisera sin arbetsplats öppet anser de flesta att kritik ska framföras internt, eller till facket. Men det finns också en oro för konsekvenser på arbetsplatsen och ett fåtal som svarat på enkäten berättar att de själva blivit bestraffade när de tipsat om missförhållanden.

I vården skiljer sig tystnaden mellan olika arbetsplatser och ledarskapet spelar stor roll för hur de anställda vågar agera, det säger Catrin Johansson, sjuksköterska och fackligt förtroendevald för Vårdförbundet, när hon kommenterar resultatet av undersökningen i Norran.

"Somliga har chefer som inte lyssnar på sin personal och de får en stängd och sluten kultur. Där tror jag det är många som inte vågar kritisera", säger hon.

Så gjordes undersökningen

Enkätundersökningen gjorde av undersökningsföretaget Ipsos. 303 offentliganställda intervjuades, cirka en tredjedel var bosatta i Umeå, ytterligare en tredjedel kom från Skellefteå kommun och resten från övriga kommuner i Västerbotten.