Flickan hade drabbats av en lunginflammation och vårdades därför på sjukhusets barnklinik. Hon ordinerades antibiotikadropp. På högra fotryggen hade hon en intravenös infart. Vid två tillfällen under natten behandlades hon med antibiotikainfusioner, samt ett glukosdropp.

På morgonen upptäcktes att det var blött kring infarten. Det högra benet var svullet, vätskade och hade blåsbildningar. Enligt mamman, som klagat på behandlingen hos Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, kom flickan till ro först i och med att infusionen avslutades.

Spolade infarten

Sjuksköterskan har i ett yttrande till Ivo förklarat att hon spolade infarten innan hon gav antibiotikan. Hon lämnade visserligen kvar lindan runt infarten, men den var torr när hon gav läkemedlet.

Ivos bedömning är dock att sjuksköterskan inte kontrollerade infarten på ett adekvat sätt genom att linda av inför och under administrationen av läkemedel.

Under natten hade sjuksköterskan även gett flickan smärtstillande läkemedel i infarten, utan att det haft någon smärtlindrande effekt. Detta borde ha fått sjuksköterskan att kontrollera infarten, anser Ivo.

Hudtransplanterades

En plastikkirurg bedömde skadan dagen efter men ansåg att det var för tidigt att uttala sig om behovet av en operation. En ny bedömning gjordes två veckor senare. Skadan hade då utvecklats till ett stort sår som motsvarade cirka en procent av barnets kroppsyta. Dagen efter utfördes en hudtransplantation.

Efter operationen gipsades flickans ben på barnavdelningen, där personalen är van att gipsa i samband med frakturer. Ivo konstaterar dock att anläggningen av en gipsskena i samband med hudtransplantat skiljer sig väsentligt från gipsning av frakturer.

Smärtor av gipset

Dagen innan det var planerat att öppna förbandet sökte mamman akut vård på grund av smärtor och svullnad. Ansvarig kirurg bedömde att symtomen berodde på att gipset satt för hårt. Enligt Ivo går det dock inte att avgöra om det berodde på att gipset hade lagts på för stramt eller om det var svullnaden i benet som gjort att gipset hade blivit för trångt.

På mammans begäran planerades en ny operation in på ett annat sjukhus. Där konstaterades att såret var lika stort som det varit cirka tre veckor tidigare, när den första hudtransplantationen gjordes.

Ivo konstaterar i sitt beslut att flickans vårdtid och lidande sannolikt hade förkortats om hon tidigare hade flyttats till en klinik som är specialiserad på hudskador. En tidigare operation hade ökat chanserna för att transplantatet skulle ha läkt vid den första operationen.

Ivo kritiserar dock ingen enskild yrkesutövare för handläggningen av hudskadan. Däremot kritiseras vårdgivaren för att man inte har säkerställt att personalen i hela vårdkedjan har den kompetens som kärvs för den här typen av skador.

Diarienummer hos Ivo: 8.2.1-32585/2018-37.