Din dåvarande man Agi Lindroth fick en hjärnskada och svårbehandlad epilepsi efter en influensa. Hur påverkade det familjen?

– Först var vi så glada att han överlevt efter några kritiska veckor på sjukhuset, men ganska snart förstod vi att han inte skulle bli bättre. Vi fick starta om helt. Agi hade stora minnessvårigheter och kunde få flera epilepsianfall varje dag. Jag jobbade hemma och fick ta hand om honom, barnen och allt annat. Våra tjejer, som då var sju år (tvillingar) och tre år, fick ta mycket hänsyn eftersom han inte klarade av för mycket stimulans.

Hur upplevde du vården under den här tiden?

– Personalen var fantastisk och vi fick mycket stöd. Samtidigt kände jag att vår situation var annorlunda eftersom de flesta personer som drabbas av liknande hjärnskador är äldre. Det fanns inte så många andra småbarnsmammor jag kunde relatera till. Det tog till exempel lång tid innan vi fick veta att Agi hade rätt till personliga assistenter.

Till slut gick ni skilda vägar och i boken beskriver du hur svårt det var att lämna honom. Hur ser du på det i dag?

–Jag kände såklart en massa skuld och skam över skilsmässan, men till slut förstod jag att de känslorna låg hos mig. Omgivningen tyckte inte det var konstigt, utan var tvärtom väldigt förstående. Men det var egentligen först när Agi träffade en ny tjej som jag kunde släppa ansvaret. Det var som att ödet kom med en stor present- Agi möter en ung, pigg tjej på sjukhuset, dom blir kära och är fortfarande ihop. Bättre kunde det inte bli!