Så kom dom. Tårarna.

Mitt i löprundan, efter yogastunden, bland tallar, blåbärsris, vitsipporna, fågelsång och vårsolen. Mitt i vårens prakt kom dom.

Tårar av ilska, frustration, sorg, trötthet men också av stolthet och tacksamhet.

Ilska över detta jävla virus. Ilska över alla som inte fattar vad vi är mitt i. Det är inte normalt att sitta på uteserveringar med ett glas rosé bara för att vårsolen skiner mitt i ett brinnande krig. För det är ett krig. Mot ett virus. Vi inom sjukvården krigar varje dag. Kalla oss inte hjältar för att sen gå på AW.

Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Frustration över vad jag utsätter mina fina medarbetare för. Varje dag. Jag pushar dem lite till. Lite mer, lite hårdare, lite längre utanför deras comfort zone. Vid slagets slut får de en klapp på axeln. Förlåt! 

Också frustration av otillräcklighet, för att vi inte hinner ge den vården vi vill ge. För att vi bara hinner göra det livsnödvändiga. Inte det medmänskliga.

Men jag är också så stolt över dem. Och alla andra som har kommit från hela sjukhuset för att hjälpa. För det jobbet de trots allt gör. Trots att vi har tänjt deras kapacitet 300 procent så står de där. Och krigar. Dessa tappra soldater.

Tacksamhet för alla som kommer och vill hjälpa oss i kriget. Barnsjuksköterskor och läkare som kastats in i vuxenvården. Ortopeder och kirurger som ansvarar och behandlar medicinpatienter.

Tacksamhet för att mina nära och kära mår bra. Att jag inte ha behövt se dem dö på en Ipads skärm för att jag inte fick komma till krigsfronten och ta adjö.

Och nej, det är inte över än. Vi kommer kriga ett bra tag till. För ska vi vinna behöver vi allas hjälp.

/Frida Djerw