Psykiatrisjuksköterskan Mai Dang har sin släkt i Vietnam. Redan för över 20 år sedan gav hon sig katten på att hålla tät kontakt med dem i hemlandet. Hon köpte en dator och kopplade upp sig.

Så ingen kunde få henne att tro att tekniken inte fanns, när coronakrisen kom.

– Jag och en av läkarna började undersöka hur vi kunde hålla kontakten med våra patienter. De är sköra och många behöver ha regelbundna möten med oss för att kunna fortsätta må bra och ha sjukdomen och läkemedlen under kontroll, säger Mai Dang.

Läs också: Pandemin fick fart på digitaliseringen

Fungerar över förväntan

Till affektiva mottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala kommer patienter med bipolär sjukdom, depression av graden medel eller svår, ptsd och ångest. Mai Dang och kollegerna upptäckte snabbt att möjligheten till videochatt fanns i journalsystemet Cosmic, där patienterna kan logga in säkert med sitt mobila bank-id. Mai Dang och en läkare gjorde ett första försök med en gemensam patient de kände sedan tidigare.

När det fungerade över förväntan satte hela kliniken i gång. Patienterna bekräftade hur viktigt det var att få fortsätta med sina besök, trots pandemin.

– Att hinna märka att en patient är på väg in i ett skov och kunna stötta kan vara avgörande. Det är i samtal med oss som de kan vända, och till exempel välja att ta sin medicin. Den alliansen är helt avgörande i psykiatrisk vård. Vi visste att vi inte kunde lämna våra patienter för att ett virus härjar, säger Mai Dang.

Avskilt rum med stängd dörr

När det är dags för samtal sätter de sig i ett avskilt rum med dörren stängd. Då kan ingen höra vad som sägs mellan behandlare och patient.

En konsult i digital expansion skulle ha fått glädjefnatt över den snabba utvecklingen: Kliniken gick från nio digitala kontakter i februari, till över 900 besök i mars och april.

– Videomötena fungerar bra med våra patienter. Jag kan se deras ansikte och mimik. Det blir ett verkligt möte. Jag försöker vara mycket observant på olika tecken och uttryck. Patienten ser även mig, och den empati och respekt jag strävar efter att visa, säger Mai Dang.

Men för vissa patienter räcker inte den digitala kontakten. Med dem har Mai Dang och kollegerna fortsatt med fysiska träffar trots smittorisken. Men de får stanna hemma om de har förkylningssymtom. För vissa är just videotekniken lite knepig, så de får sina samtal på telefon i stället. Patienter som behandlas och stöttas självmordsförebyggande kommer oftare på vanliga, fysiska besök.

Bra på att få kontakt

Mai Dang drömde tidigare om att bli barnmorska. Men under en praktik på en psykiatrisk vårdavdelning upptäckte hon att hon var bra på att få kontakt med psykiskt sjuka människor och att hon inte var rädd för någon – vare sig de var ledsna, arga eller hörde röster inom sig. När personer är psykotiska är deras vanföreställningar verkligheten för dem, berättar hon.

– Om de tror att de är Gud eller en kändis den dagen är det bäst att inte säga emot. Då kan det bli en konflikt som riskerar att förstöra alliansen.

Träffas digitalt en gång i månaden

På mottagningen där hon arbetar numera träffar hon inte psykotiska patienter ofta, även om personer med bipolär sjukdom ibland drar iväg med maniska handlingar som för andra kan vara svåra att förstå.

– Våra patienter kan bli uppvarvade eller djupt deprimerade. Då är vi alltid beredda att ta in dem. Andra patienter träffar vi bara en gång om året. Vi försöker fånga in problem med alkohol och droger. Vi skattar också symtom med skalor.

Hon träffar sina patienter, nu digitalt, en gång i månaden. På mottagningen är de ett team med sjuksköterskor, läkare och psykologer. Mai Dang ansvarar för mätning och uppföljning av litiumbehandlingen för patienter med bipolär sjukdom. Nivåerna följs regelbundet med blodprov, men just nu får patienterna i stället ta blodproven på sin vårdcentral.

Empati och bra bemötande

Inför videobesöken har patienterna fått en enkel manual och en introduktion. De flesta är nöjda, men visst skaver det ibland. Ibland blir bildkvaliteten sämre, vilket ofta beror på dålig internettäckning. Vissa patienter har svårare att hantera tekniken.

– Men jag tycker nästan alltid att vi får bra kontakt, de är väldigt fokuserade på samtalet, vi tittar på varandra hela tiden. Det är mycket känslor, säger Mai Dang.

När någon gråter saknar hon att kunna räcka fram en pappersnäsduk, att så konkret kunna visa sin omtanke. I stället ger hon dem tid och väntar lyssnande.

– Vi har kvar att vi kan låta dem berätta och gråta. Det kräver en bra samtalsteknik och respekt. Vi kan ge empati och ett bra bemötande.