Det visar röntgensjuksköterskan May Bazzi som i december disputerade på arbete i hybridsalar på institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Göteborgs universitet.

Hon har studerat endovaskulär aortabehandling, Evar, i hybridsal under tiden 2014–2016. Ingreppet innebär att aortan under röntgengenomlysning, repareras med en stent som förs in via ljumsken.

– Men mina resultat kan nog användas även för arbetet i andra hybridsalsmiljöer. Röntgenpersonal känner sig ofta lite utanför och upplever att övriga i teamet saknar kunskap om deras yrke, säger May Bazzi.

Tittat på alla yrkesgrupper

Även anestesisjuksköterskorna och operationssjuksköterskorna kunde känna sig utanför, enligt studien. Eftersom May Bazzis avhandling studerar flera yrkesgrupper i teamet har hon ansträngt sig för att inte vara partisk och bland annat haft flera handledare till hjälp vid analys av filmerna hon spelat in under ingrepp i hybridsalarna.

– En del har ifrågasatt vad röntgensjuksköterskor har att göra i den här typen av operationsmiljö men jag visar att de är nödvändiga. Jag menar att alla är viktiga produktionsmässigt, man klarar sig inte utan varandra.

Trots att all vårdpersonal vid intervjuer framhöll det positiva att jobba i hybridsal och yrkesgruppernas samarbete, visade May Bazzis filmer att samarbetet främst skedde inom respektive grupp.

Teambundet

– Det finns trots allt lite spänningar mellan yrkesgrupperna. Man ser saker som tillhör ens egen profession som viktigare. Det är också personbundet vilka teamkonstellationer som fungerar mer eller mindre bra, kanske skulle rotationen vara mindre så att personal som känner varandra och fungerar i bra team kunde få jobba tillsammans när det är möjligt, säger hon.

May Bazzi beskuren.jpg
May Bazzi är nu en av ett 20-tal disputerade röntgensjuksköterskor.

För att komma ifrån ”vi och dom”-känslan och att inte förstå vad som händer i varje moment, trycker hon på vikten av kommunikation. Många som intervjuades efterlyste mer utbildning men May Bazzi betonar vikten av rätt typ av utbildning och av att tala med varandra.

– Alla kan inte kunna allt. Det kan i vissa fall vara tillräckligt att kommunicera bättre med varandra. Jag tror att man måste identifiera vad som kräver mer utbildning och vad som är kommunikationsbrister.

Yrkesgrupperna upplevde också vissa moment som onödigt långa, enligt studierna. För röntgensjuksköterskorna gällde det till exempel när patienterna rutinmässigt förbereddes för att ingreppet kunde övergå till operation med öppnad bröstkorg – något som händer ytterst sällan.

– Man gör saker som man alltid gjort utan att det ifrågasätts. Det är ju helt och hållet en ledningsfråga och kräver chefer som främjar skapandet av nya arbetssätt, säger May Bazzi.

Vågade inte fråga

Ett viktigt fynd handlar om patienternas upplevelse. De kände sig visserligen trygga men upplevde lång distans till personalen. De kunde ha frågor men ville inte störa personalen som verkade så upptagen.

På filmerna kan man se hur patienterna ligger där medan personalen snurrar runt den, många gånger med ryggen emot, och sysslar med sitt, berättar May Bazzi, som poängterar att sker av välvilja för att patienten ska slippa ha kontakt med så många människor.

– Men medan patienten är vaken har anestesin mycket att göra. Jag föreslår att någon, det kan vara olika profession olika gånger, är den som patienten vet att den kan vända sig till.