”En av våra chefer på akutmottagningen vid Sunderby sjukhus informerade oss i torsdags om att Region Norrbotten eventuellt ska avveckla Vårdnära service, VNS. Det känns som att varje beslut regionen kommer med river ytterligare hål i Sunderby sjukhus rostiga skrov som sakta sjunker ned i djupet.

Jag som personal känner att hoppet om en dräglig arbetssituation lämnar mig och snart orkar jag inte mer. Det går inte en dag utan att jag tänker på vad jag ska hitta på i stället när jag lämnar mitt arbete som sjuksköterska. Detta trots att jag verkligen älskar mitt jobb då det är otroligt intressant, lärande, utvecklande, spännande och givande. Men jag känner att det inte räcker längre, att jag inte längre räcker till.

I nuläget finns det tre personer per dygn från Vårdnära service som bemannar akuten. De snittar runt 20 000 steg per person på ett arbetspass, då de transporterar patienter till och från röntgen, till mottagningar, till avdelningar. De hjälper till att hämta nödvändiga läkemedel från övriga huset då akuten i princip bara har akutläkemedel. De bäddar våra britsar så vi snabbt kan ta in nästa patient. De hjälper till att städa våra salar där vi vårdat personer med magsjukor, influensor och andra smittor, det som kräver mer genomgående städning. De hjälper till att tömma sopor och bära tvättsäckar och mycket, mycket mer.

De är fantastiska, arbetsamma människor som vi inte klarar oss utan. Vi har alldeles för långa väntetider på alla steg i vårdkedjan i dagsläget och de kommer att förlängas ännu mer utan VNS.

Där jag arbetar trollar vi dagligen med de få resurser vi har för att få hjulet att gå runt, men känner ändå att vi inte hinner med allt som borde göras. Vi har ett dygnssnitt på runt 100 patienter som skrivs in på akuten. Största belastningen ligger på eftermiddagen då det ofta är 30-40 patienter på akuten samtidigt, ibland över 50 patienter. Avdelningarna är ofta redan överbelagda så flertalet patienter får vänta närmare ett dygn innan de möjligen får plats på en avdelning på sjukhuset.

Vi i personalen skjuter på matraster, om vi alls tar ut våra raster, för att försöka hinna med patienternas behov. Många patienter får vänta alldeles för länge på oss, då vi hela tiden får släcka de bränder som brinner värst. Vi prioriterar och omprioriterar, vi blir avbrutna i våra uppgifter av kolleger, av oroliga anhöriga, av patienter som alla behöver en sekund av vår tid. Vi försöker möta allas behov och återigen omprioritera på nytt.

Vi håller många gånger andan, då patientsäkerheten är under all kritik, och bara hoppas att inte något allvarligt misstag sker. Vi kommer på oss själva i slutet av arbetspassen med att vi inte hunnit gå på toa på hela dagen. Vi har ansvarsområden där vi själva, eller tillsammans med kolleger, ska försöka hålla efter utrustning och utveckla vården vi bedriver, men får sällan den nödvändiga tiden till att faktiskt ägna oss åt våra ansvarsområden.

Vi nekas önskad semester. Vi ställer upp och stannar kvar när det är kris, trots att vi egentligen längtar hem till våra nära och kära. Vi tar på oss extrapass och löser sjukfrånvaro och sommarsemestrar då det inte finns vikarier att få tag på. Hur ska vi orka ta hand om alla sjuka människor om vi aldrig själva ges möjlighet till återhämtning?

Och nu menar alltså Region Norrbotten att vi ska lyckas klämma in ytterligare massor med uppgifter i vårt redan alldeles överfulla arbetspass. Det finns en djup oro i arbetsgruppen över hur framtiden på arbetsplatsen kommer att se ut och flera talar om att säga upp sig om Region Norrbotten genomför sitt beslut att avveckla VNS. Det kanske blir den berömda sista spiken i kistan eller droppen som får den redan till brädden fyllda bägaren att svämma över. Nu får det vara nog.”

Sjuksköterska, Akutmottagningen Sunderby sjukhus