Den som slår samman Peter Sundstedts totala arbetstid ser en röntgensjuksköterska som nästintill hunnit med två yrkesliv inom loppet av ett. Han har alltid jobbat mycket, flera gånger har gränsen för allmän övertid — 200 timmar per år — tangerats eller passerats. Det kan låta ohälsosamt, men är självvalt. Det har gett ett ekonomiskt tillskott, men framför allt har det varit roligt.

— Cheferna blir glada när någon som är insatt och självgående vill jobba mycket. Det har blivit en hel del jour, helger och kvällar – och då får man göra lite av allt möjligt. Det är härligt med variation, säger Peter Sundstedt.

Radiologisk intervention

Under mer än 15 år var hans huvudfokus datortomografier. Men i samband med flytten till den nya sjukhusbyggnaden i Solna ville han prova något helt nytt, och började med nefrostomier. Det innebär att en kateter med hjälp av ultraljud och röntgengenomlysning förs snett in i ryggen på patienten, för att avlasta njurarna.

— Det är spännande och mycket att tänka på. Patienterna och allt runtomkring ska vara helt sterilt. Man ska hålla koll på röntgen och se till att läkarna har vad som behövs för att sätta in nefrostomin, säger Peter Sundstedt.

Andra arbetssätt under pandemin

I mars slog pandemin till och förändrade allt. De svåra sjukdomsfallen kom i en allt stridare ström. I perioder hade Karolinska i Solna hundratals patienter i olika sjukdomsgrad inneliggande samtidigt. Många av dem behövde röntgas på plats i sin säng, en del flera gånger per vecka för att följa utvecklingen av lungstatusen.

Vid toppen gjordes mer än 30 undersökningar varje dag. För att hinna med allt delade röntgensjuksköterskorna in sig i tre grupper om två personer, en med ansvar för bildtagningen och den andra som assisterade med utrusning.

”Viktigt att vara professionell”

Varje undersökning tar ungefär en timme, där merparten av tiden ägnas åt att ta av och på skyddsutrustning och att desinficera allt noggrant.

Peter Sundstredt 3.jpg
En del av den skyddsutrustning som används vid röntgen av covid-patienter.

— Jag har känt mig väldigt trygg, vi har bra rutiner och skyddskläder. Sen är det speciellt att se så många svårt sjuka. Visst blir jag berörd, men det gäller att inte tänka på det för mycket. Det är viktigt att vara professionell, undersökningen ska vara snabb och smärtfri, säger Peter Sundstedt.

Röntgen på hjul

Den transportabla röntgen som används under pandemin består av ett röntgenrör på hjul samt en digital platta som läggs under patienten.

Den dos som tränger igenom kroppen träffar plattan, som består av elektroniska pixlar och en sändare. Pixlarna skickas automatiskt över till en skärm där de omvandlas till högupplösta och detaljrika röntgenbilder. Bildkvalitén är ungefär densamma som en stationär slätröntgen var för cirka tio år sedan.

Utmaningar att få bra bilder

Även om tekniken är väldigt bra, finns det flera utmaningar med att få en bra bild. Många patienter har varit överviktiga. Det kan vara svårt att få in plattan under dem utan att stöka runt och riskera att slangar dras ut. Här har avdelningspersonal i många fall kunnat vara behjälpliga.

Peter Sundstredt 2.jpg
Några av de transportabla röntgenapparater som används för att undersöka covid-patienter.

Men för dessa patienter krävs ibland en högre stråldos, vilket av olika anledningar kan försämra bildkvalitén. Dock är det ingen risk att patienterna får i sig för höga doser då tekniken har en inbyggd reducerande funktion.   

Stolt över sig själv och kollegerna

— Sjukdomen tar sig olika uttryck. En del är pigga, andra kraftigt nedsövda. Den störta utmaningen är när en patient befinner sig i ett kritiskt skede men är vaken. När någon mår väldigt dåligt och är orolig blir bilden sämre. Men oftast går det bra. Sjuksköterskorna är fantastiska — de är med patienterna hela tiden och sprider ett lugn, säger Peter Sundstedt.

Han är stolt över sitt eget och kollegernas arbete. Han tycker att sjukvården har klarat situationen bra, utifrån omständigheterna. Många liv har räddats.

Och vore inte det ett bra sätt att avsluta karriären på? Inte då.

— Jag är egentligen pensionär, men de ville ha kvar mig i två år till. Och jag är inte den som säger nej.