Katja Fogelberg med skyddsmask.jpg
Det är varmt och instängt i masken. Efter några timmar längtar Katja Fogelberg efter att få klia sig i ansiktet. Foto: Alexander Donka

Katja Fogelberg klev in iklädd skyddsmask 90 på intensiven en dag i slutet av mars. Hon hade då hunnit jobba med coronasmittade i två veckor. Masken fick hon av sin svåger, efter att hon och systern pratat om att många läkare och sjuksköterskor avlidit i Kina och Italien.

”Jag blev rädd, vill kunna ta hand om de svårast sjuka, men jag vill inte dö. Jag var nog först med masken på intensiven. Det kanske var någon som tänkte att det var överdrivet, men det struntar jag i.”

Hon hade vänt sig till Vårdhygien på Karolinska och till sina chefer och bett att de för säkerhets skull skulle få de skyddsmasker försvaret har. Debatten om brist på skyddsutrustning rasade samtidigt. En dag tog hon bara på sig sin egen.

Nu finns maskerna på intensiven för dem som vill. När hon går på nattens pass jobbar fem av fjorton kolleger i likadana masker, de övriga i vanliga sjukhusmasker.

”De känns som melittafilter, och sitter inte tätt. Mina kolleger tar vilken tejp som helst och tejpar i ansiktet. I natt tipsades alla om en slags slime-tejp som ska sitta tätt och inte skada huden när den dras bort.”

Hon hojtar inifrån masken, för att kolleger ska höra, och börjar bli hes. Natten innan vaknade en sövd patient till och stirrade storögt på henne. Han möttes inte av det vänliga ansiktet på en intensivvårdssjuksköterska. Katja Fogelberg ser mer ut som en prepper som tror att kemikaliekriget är här. Eller möjligen Darth Vaders lillebror.

När hon är trött under nattpassen nickar huvudet till åt vänster där masken är som tyngst på grund av filtret.

Rasten och prästen

Katja Fogelberg kliar sig frenetiskt i ansiktet efter de första två timmarna instängd i masken. Det är tidig rast och hon har dragit av sig skyddskläderna och tvättat och spritat händer och armar.

”Jag har längtat efter att få klia järnet i ansiktet. Det är så varmt och instängt. Man märker inte annars hur ofta man kliar sig. Ofta blir vi kvar, i masken, på salen i fem timmar”.

På väg till fikarummet på sitt ”vanliga iva” grabbar hon åt sig en låda med vegetarisk gåvomat, sänder en tacksam tanke till ledningen och de företag som skänker måltider.

Här samlas de kolleger som brukar jobba ihop. I natt har en av deras patienter med covid avlidit, och de är medtagna. Alla berörs starkt av att patienter dör ensamma, i vanliga fall får anhöriga sitta på rummen dygnet runt.

Det kommer regelbundet en präst och en psykolog till avdelningen, för personalsamtal.

”Men jag får det bästa stödet från mina kolleger, så rasten är viktig. Häromdagen såg vi att prästen satt och väntande. Vi sa till varandra ’stackars, ensamma präst’, det är så typiskt oss sjuksköterskor att ta hand om alla. Sedan skojade vi mitt i det tragiska och sa att vi inte har tid, nu får prästen och psykologen trösta varandra”.

Bukläge och vändning

De flesta patienter med covid-19 vårdas någon gång i bukläge på intensiven, det har visat sig gynnsamt för andningen. De har alla drabbats av akut andningssvikt, ARDS. Iva-personal har lärt sig att nya patienter med covid-19 kan verka bedrägligt pigga. De håller sig vakna, pratar lite andfått, orkar skicka sms till anhöriga. När svaren på blodgasen kommer visar de så dålig syresättning att andra patienter redan hade somnat till, tappat bak tungan i svalget och blivit medvetslösa. Då är det brått att ge sömnmedel, intubera och stötta andningen med respirator.

”Vi brukar väcka patienter regelbundet, för att se att de kan greppa med händerna och att hjärnan är med. Men patienter med covid-19 drar då alldeles för stora andetag, de blåser upp lungblåsorna som ballonger. Vi söver därför med högre doser sömnmedel, ofta flera olika.”

Riktlinjen är 16 timmar i bukläge per dygn. Risken är alltid stor för trycksår när patienter ligger sövda, och intensivvårdssjuksköterskorna är noga med att hjälpa patienterna att byta ställning.

Nu behöver en av Katja Fogelbergs patienter vändas. I coronatider klarar den pressade personalen det på fem personer, i vanliga fall är de runt tio. Anestesiläkaren står med ett fast grepp om patientens huvud och trachealtuben och räknar ner: Ett, två, tre. Alla vet att på tre görs vändningen. Den som står vid huvudet börjar, de andra följer med i ett försiktigt samspel.

Den kritiskt sjuka patienten kan kollapsa och inga viktiga katetrar får fastna och ryckas ur. Det är centrala venkatetrar, dit läkemedel är kopplat och blod förs ut till dialys, artärkatetern från handleden där det hela tiden går att avläsa blodtryck och blodgaser, urinkateter och dränage.

Viktigast är tuben ner till luftstrupen och respiratorn. Trachealtuben står för A och B i ABC – de mest prioriterade områdena i sjukvårdens rutin för att rädda patienter i akut livshotande tillstånd. Först tillgång till luftväg: A, som i airway. Sedan säkra andningen: B som i breathing. Åker tuben ut blir situationen ur-akut.

”Vi fick vända tillbaka direkt för vi fick inte in luft. Lungorna på vissa patienter med covid är i riktigt dåligt skick. Vi ökade trycket i respiratorn och gav 100 procent syrgas, men fick backa. Jag hann se att patienten inte hade trycksår på knän och armbågar, och bullade upp med kuddar. Men läppar och ögonbryn var lite svullna, kroppens vätska följer tyngdlagen”.

Munvård och nya kolleger

Alla patienter ligger i långa rader i stället för i enkelrum. Det vimlar av nya människor i personalen, med namnlappar klistrade på masker eller rockar. En av de nya är anestesisjuksköterskan som haft hand om Katja Fogelbergs patienter under dagen. I vanliga fall jobbar han med att söva på operationsavdelningen och är van att vårda medvetslösa, intuberade patienter, sköta respiratorn och ha koll på alla övervakningsvärden. Han ser direkt om patienten inte får vädra ut koldioxiden ur utandningsluften, eller om blodtrycket sjunker och droppet med noradrenalin behöver ökas. Viss kunskap överlappar mellan anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor.

”Men vi har ändå skilda kompetenser och vi tummar på kraven nu i covidvården på iva. Det känns inte helt rätt etiskt, men vad ska vi göra? Den här kollegan är både duktig och ödmjuk. Men att ta hand om en dialys är ett orimligt ansvar. Det är egentligen sagt att de inte ska vårda patienter med dialys. Jag försökte berätta att när bikarbonat i blodet är lågt ökar vi blodflödet i dialysen, det är många värden att hålla reda på”.

Intensivvårdssjuksköterskor följer patientens vätskebalans varje timme, genom att jämföra vilka infusioner som tillförts med urinmängden. För att den ska stämma måste även mängden som dialysapparaten ”kissat” räknas in.

På några veckor har iva-platserna ökat i rasande fart, genom att personal lånats in från den egna operationsavdelningen och från privata aktörer som tillfälligt stängt sin verksamhet.

En annan ny kollega det här dygnet är läkarstudenten som hoppar in som undersköterska och är parhäst med Katja Fogelberg. Han tränar på att ge omvårdnad där det mesta, även ett vanligt blöjbyte, är förenat med risk.

Munvård ska göras var fjärde timme. Dels för patientens välbefinnande, dels för att bakterier från munnen lätt tar sig ned via tuben och orsakar lunginflammation, så kallad vap, ventilator associated pneumonia. Munvården görs med en svamp på en pinne och munrengörande medel. Det är trångt i munnen med tuben och det är lätt att utlösa hostreflexer.

”Läkarstudenten tyckte att munvård verkade lite skrämmande första gången, så vi gjorde den tillsammans. Det var vi båda lättade över efteråt, för vår patient hostade mycket och sjönk i syresättningen. Jag kunde hjälpa till och ge mer sömnmedel, sedan fick jag suga mycket genom tuben för att få upp en massa slem från lungorna. Vi behövde byta tejpen som håller fast tuben, vilket också är ett riskabelt moment. Den nya kollegan hade nog känt lite panik ensam, och det gäller att vi är snälla, och hjälpsamma nu, så vi inte skrämmer iväg någon från vården”.

Hem med matkassen

Katja Fogelberg kisar mot det starka solljuset utanför Karolinskas huvudentré. Trots att hon är full av ”vi klarar det här – vi ställer upp” är hon vimmelkantig av trötthet. Fem nattpass på tolv timmar, flera veckor nu, tär. Hon är glad att krislägesavtalet till slut utlöstes, och att ersättningen nu motsvarar insatsen. Hon visar tappert upp sig för fotografen. Stridsmask i ansiktet och blommor på kjolen.

I handen har hon en kasse mat som personalen fick ta med hem, hon tog några bifftallrikar till barnen. På kvällarna orkar hon varken handla eller laga mat. Hemma i lägenheten i Skarpnäck väntar ett berg med disk. Hon har missat sin minsting, 10-årige sonen, som just blivit hämtad av sin storasyster och gått till skolan. Flera av de fem barnen har redan flyttat hemifrån, men ställer upp nu, liksom exmaken som tar över varannan vecka.

”Sonen och jag längtar efter varandra, för vi ses knappt. Familjen betyder allt för mig. Det tänker jag på när jag pratar med oroliga anhöriga till patienter. Vi har ju besöksförbud och väldigt lite tid för samtal, men en läkare ringer på dagen, och en sjuksköterska på kvällen. Jag skulle själv bli galen av att inte få veta något mellan de telefonsamtalen.”


SMITTORISK PÅ IVA

  • Studier tyder på att de svårast sjuka patienterna har högre mängd virus i kroppen.
  • Det bedöms som en extra smitto­risk att hantera trachealtuben som går ned i luftstrupen hos patienter i respiratorvård.
  • Under utbrottet av sjukdomen sars i Asien insjuknade 8 000 människor, varav 750 dog. Runt 20 procent av de drabbade var sjukvårds­personal.


SÅ MÅNGA HAR VÅRDATS PÅ KAROLINSKAS IVA

  • Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Huddinge har normalt 38 iva-platser. På några veckor har de utökats till cirka 200.
  • Den 27 februari lades den första patienten med covid-19 in på sjukhuset.
  • Av de 240 patienter som vårdats på Karolinskas iva har 80 kunnat skrivas ut och 35 har avlidit (fram till den 22 april). De intensivvårdade är i åldrarna 22—81 år.