Karin Samuelson arbetade i nästan 15 år på intensivvårdsavdelningen i Lund med att ta emot patienter på återbesök, som tidigare vårdats på avdelningen. Det senaste året har jobbet som forskargruppschef på Lunds universitet tagit över helt. Men just nu ser hon det oerhört stora behovet av uppföljande samtal med de som vårdats på grund av svår covid-19. Hon kan tänka sig att ta steget tillbaka till kliniken.

Hennes uppskattning är att de på mottagningen, fram till dess att coronapandemin slog till, hade haft runt 4 000 samtal med patienter om deras upplevelser av tiden på intensivvården.

Karin Samuelsson
Karin Samuelson, forskare och intensivvårdssjuksköterska.

– Många har varit rädda för sitt liv och samtidigt haft hallucinationer och mardrömmar om vad som sker. Deras upplevelser är obearbetade och kommer tillbaka i mardrömmar. Drömmarna är verkligen skräckinjagande och upplevs som verkligheten, säger Karin Samuelson.

Snabbutbildar sjuksköterskor

Andra människor glömmer sina mardrömmar och obehagskänslan efter några timmar.

– Men jag kan ringa upp patienter som intensivvårdats tio år senare och de minns alla detaljer i sina mardrömmar.

Den senaste månaden har Karin Samuelson varit kursledare i en snabbutbildning som Lunds universitet och Region Skåne hastigt startade för erfarna sjuksköterskor. Under två veckor har de tränats för att kunna arbeta inom intensivvården, med att avlasta intensivvårdssjuksköterskorna.

Läs mer: Skåne snabbutbildar sjuksköterskor i andningsvård

Karin Samuelson skrev sin avhandling om patienternas upplevelser under intensivvården. Hon jämförde berättelser från de som varit lätt sederade och djupt sederade.

– Risken för mardrömmar efteråt ökar ju mer läkemedel och ju längre intensivvårdstiden varar. De är väldigt skrämmande, och patienterna är ibland helt säkra på att det är verkliga händelser, fast det ibland är lite tokigt, som att de varit på en annan planet, vårdade av rymdvarelser.

Hjärnan minns traumatisk stress

Minnen från den egna, friska, vardagen kan vävas in. En rörmokare, som skjutsades i sin säng genom sjukhusets kulvertar, hann se massor med verkliga rör i taket. Han drömde sedan att han måste laga alla.

– Man tror att hjärnan lagrar minnen under traumatisk stress, som rädsla för att dö, annorlunda. Centrala funktioner för känslor och minnen samverkar och minnet blir mer intakt, som en funktion för att kunna undvika traumat i framtiden.

Hon berättar att det är vanligt att patienterna har upplevt sig vara inlåsta, fångade, ligga i en kista eller drunkna.

– Ofta är en kamp inblandad, där det gäller att ta sig ut, att banka, hitta koder eller nycklar, lösa ett problem eller hämta någon. Jag kan förstå att det blir så, eftersom de är livshotande sjuka och temat är att det kan gå illa.

Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Starka droger spelar roll

Det finns ingen evidens om varför intensivvårdspatienter ofta får hallucinationer och senare mardrömmar. Men de starka drogerna och sömnmedlen anses ha stor betydelse, i kombination med den svåra sjukdomen och bristen på naturlig sömn.

Hallucinationer är något man upplever när man vårdas mer vaken, eller när man nyligen har blivit väckt. Patienterna kan se djur, som spindlar, råttor och möss. De viftar och pekar för att få bort dem, men personalen förstår inte vad är. De blir ”plockiga” med händerna, men kan inte prata för att de har trachealtuben till respiratorn i halsen.

Lite slarvigt sägs det ibland att någon legat sövd på iva. Det vill Karin Samuelson förtydliga.

– Helt sövda är patienter bara under en operation. Patienten är då helt medvetslös och syftet är att patienten inte ska känna av operationen. Men vid intensivvård handlar det istället om sedering med olika djup.

Djup eller lätt sedering

Vid en djup sedering på iva är patienten inte medveten om något runt sig. Respiratorn sköter hela andningen. Med den lättare sederingen kan patienten stå ut med tuben i halsen, men också kommunicera lite och medverka vid till exempelvis vändningar i sängen. Patienten har då kvar sin egen andning, men får stöd från respiratorn, som ”blåser” in mer luft.

– De kan också förstå att de är svårt sjuka, att de ligger på sjukhus och kan börja att bearbeta situationen. De som sederas djupt kanske kommer direkt från en akut stressreaktion där de tror att de ska dö, sedan är det bara god natt, tills de efter två veckor vaknar upp och inte kan förstå någonting.

Patienter med covid-19 behöver ofta den djupare sederingen, och också längre vårdtider, på en vecka eller mer. Det oroar Karin Samuelson för då kan rehabiliteringen blir svårare.

– Andningsmuskulaturen bryts ned succesivt. Speciellt med den viktiga diafragmamuskeln går det fort. Den blir slapp och dålig av att inte användas. Dessutom kan de inte hosta, eftersom reflexerna är utslagna. Då går det inte att få upp sekret från de fina luftvägarna, för vi kommer inte åt där genom att suga.

Ingen naturlig sömn

Dessutom blir patienterna utmattade för de får mindre naturlig sömn, med den viktiga djupsömnen och remsömnen, utan en kemisk sömn. Under remsömnen sker en bearbetning och även drömmar.

– När vi väcker patienter inom intensivvård, kan de vara helt utmattade och förvirrade. Det är rörigt i flera dagar, när de potenta drogerna ska ut ur kroppen, men på den fjärde natten brukar de oftast sova normalt och sedan vakna som sig själva. Välkommen tillbaka, säger vi då.

Hon tror att det kommer att bli mycket krävande för vårdavdelningar framöver, när ovanligt många iva-patienter ska börja sin rehabilitering.

– När trycket är hårt på intensivvårdsplatser behöver man skicka patienterna vidare så fort slangen är dragen ur halsen. Då kommer det en väldigt sjuk, hjälplös och utmattad person till vårdavdelningen och behöver träna sig för att kunna andas bra, röra sina armar och ben.

Förvirrade och "plockiga"

Karin Samuelson tycker att det varit mycket prat om hur många intensivvårdsplatser som behövs och att det nu behöver diskuteras vad patienterna behöver i nästa steg.

Förutom den fysiska rehabiliteringen återkommer hon till den viktiga mentala återhämtningen.

– Det kan vara en mycket svår tid för patienten. Så kallad iva-delirium är inte ovanligt. Många är mycket förvirrade, drar ut sina slangar. Det kan vara svåra patienter att passa, det är alltid lättare när en patient förstår och kan ta eget ansvar.

Hon tror att majoriteten av patienter med covid-19 kommer behöva uppföljande samtal, eftersom de vårdas ovanligt länge på intensiven. En viss andel kommer också få posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, eller depression och behöva psykologhjälp.

Bekräfta att iva-tiden var svår

Mottagningen i Lund på Skånes universitetssjukhus, där återbesöken normalt sker är nu stängd på grund av coronakrisen, men Karin Samuelsson tror att till hösten kommer det en anstormning av patienter dit.

– Besöken är personcentrerade och det gäller som intensivvårdssjuksköterska att vara lyhörd. Någon vill prata om sina mardrömmar hela tiden och andra behöver bekräftelse och förståelse om den jobbiga tiden på intensiven. En annan vill gå igenom journalen, vad som hände dag för dag.

De utgår ifrån iva-dagboken, som personalen skrivit, och som forskning visar är till hjälp för att bearbeta efteråt.

Läs mer: Dagbok från intensiven gör det lättare att förstå

Sedan får patienten komma till intensiven och träffa sina vårdare.

– De behöver få tacka. De förstår att det är personalen på intensiven som gjort att de överlevt. De har en tacksamhetsskuld och behöver få trycka någons händer, kanske gråta lite. Det är en fin stund.