Ylva Pålsson har en bakgrund som sjuksköterska med inriktning barnsjukvård och kom först i kontakt med kamratlärande – peer learning – i arbetet som klinisk adjunkt, där hon träffade studenter både i skolmiljö och under deras utbildning i vården.

– Då föddes mitt intresse att hjälpa studenterna att bli så förberedda på sin profession som sjuksköterskor som möjligt. Samtidigt kom också funderingar kring de studenter jag haft. De hade det olika jobbigt att komma in i rollen och jag funderade en del på hur man skulle kunna stötta dem i denna situation, berättar hon.

För sex år sedan började hon sina doktorandstudier som nu har resulterat i en avhandling.

Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Trodde mer på sig själva

I en av studierna som ligger till grund för avhandlingen har Ylva Pålsson följt 70 studenter under deras första VFU på sjukhus. De första två veckorna hade alla studenterna var sin erfaren handledare och fick vid periodens slut svara på en enkät, ett slags självskattningsformulär om sin förmåga som sjuksköterska. Därefter delades gruppen i två ungefär lika stora delar, där hälften fortsatte att gå bredvid en handledare och hälften började med kamratlärande, alltså att lära sig i par.

Med den sistnämnda gruppen hände något. När samtliga studenter efter de två sista veckorna av VFU:n åter fick svara på frågor där de bedömde sig själva hade den gruppen ökat sin självskattning, medan skattningen i gruppen där studenterna gick en och en med en erfaren handledare hade sjunkit.

– Det stora resultatet handlade om ”self efficacy”, alltså den egna tron på att man kan fungera som sjuksköterska efter sin utbildning, säger Ylva Pålsson.

I en andra studie – som ännu inte publicerats – följde hon sedan åtta sådana par med sjuksköterskestudenter under de sista två veckorna på deras VFU, för att fördjupa bilden av samarbetet och lärometoden.

– Där såg jag bland annat att de känner sig som en del i gruppen i större utsträckning än vad de som går bredvid en handledare gör.

En naturlig del av teamet

Studenterna observerades i olika situationer, till exempel efter morgonrapporten när de träffades i par och bollade saker de inte förstod. Ylva Pålsson drog slutsatsen att kamratlärandet fick dem att känna sig mer som en del av teamet än vad de andra studenterna gjorde. Det framkom genom hur de hanterade arbetsfördelning och uppföljning och hur de tog in undersköterskor i diskussioner. Peer learning-studenterna observerades också kommunicera mer med övrig personal.

– Går man bredvid blir det en annan situation, där handledaren tänker väldigt snabbt och gör upp dagen. Med peer learning kan de ju bolla med varandra, mer än om de jobbar ihop med någon mycket mer erfaren, säger Ylva Pålsson.

Planering inför dagen var en annan del av arbetet där studenterna hade stor draghjälp av varandra.

 ”Vem ska vi ta först, är det nån vi behöver hjälpas åt med?” Antingen skrev de upp det på en lapp eller whiteboard och sen kunde de leta upp handledaren och säga ”så här har vi tänkt.” På så vis kände de sig självgående.

Personkemin viktig

Men självklart kan det även uppstå utmaningar när man ska jobba tätt ihop med en studiekamrat. Oftast när det hände beskrev studenterna själva att de var på olika utbildningsnivå, men Ylva Pålsson observerade också par där båda jobbat ungefär lika länge och där samarbetet ändå inte funkade. Medan andra, med väldigt olika lång erfarenhet, fick det att flyta på jättebra.

Ylva Pålsson berättar att hon även gjort två studier på nyfärdiga sjuksköterskor och att hon där intervjuade vårdenhetschefer om deras erfarenhet av kamratlärande bland nyutexaminerade medarbetare.

– De tog också upp att det är viktigt att de passar ihop för att de ska kunna lära sig tillsammans. Å andra sidan fick de som inte var kompatibla i mina studier träna mycket på att rapportera till varandra, och om en var mer drivande tränade den ju också sitt ledarskap.

Frågan om kompabilitet kolleger emellan har också lett till andra funderingar hos Ylva Pålsson:

– Om det uppstår samarbetssvårigheter när man jobbar ihop med de man inte trivs ihop med – då innebär ju det större risk för vårdskador tänker jag. Därför är det också viktigt att lära sig hur man kommunicerar i en sådan situation.

Alla behöver inte kunna allt

Många av studenterna, både i tidigare studier och i Ylva Pålssons studie av nyutexaminerade studenter som introduceras i jobbet genom peer learning, beskriver att kamratlärandet ger en trygghet då man får testa att vara i en liknande situation   utan handledare men med kollegor som man kommer att vara i under det "riktiga" arbetslivet. En värdefull insikt för dem är också att inte alla behöver kunna allt.

 Däremot behöver man veta var man hittar kunskapen, för den är en färskvara. Utvecklingen går allt fortare, jag tycker att vart femte år är det ju enorm skillnad både i hur man arbetar och i vad forskningen kommit fram till, säger Ylva Pålsson, som menar att kamratlärandet blir ett sätt att lära ut sånt som håller över tid.

 Som att två hjärnor ser mer saker än en. Får man in det här tänket från studenttiden,  och fortsätter med det hela vägen under sitt arbetsliv tror jag att det skapar en trygghet i yrket. Det blir roligare, man lär sig mer och ser saker från olika håll. Och det blir mer patientsäkert.