De har yrket i blodet

De har yrket i blodet
I familjerna Dahlberg, Bendroth och Olsson har yrket som barnmorska och sjuksköterska gått i arv. Foto Michael Engman och André de Loisted.

Efter gymnasiet tänkte varken Sandra, Viktor eller Anna-Sara följa i sina föräldrars fotspår och bli sjuksköterska och barnmorska. Ändå sögs de till yrket de alla älskar. Nu är det ovärderligt att kunna rådgöra med en som ”har varit med om allt i vården” och alltid finns där — mamma eller pappa. Berättat för Leni Weilenmann

13 oktober 2020

”Vi pratar om allt på väg hem i bilen”

Anna-Sara Dahlberg, 32 år. Barnmorska:
”Jag hade inga tankar på att bli barnmorska när jag gick gymnasiet. Jag jobbade som lärarvikarie och funderade. Då bara kom det till mig. Jag kände att det skulle passa mig. Men så klart att det spelade in att mamma alltid sagt att hon har världens bästa jobb. Jag har alltid lyssnat med stora öron.

.

Många har uppfattningen att det är fantastiskt att jobba med bebisar. Men det handlar mer om livet, den födande kvinnan, mötet med henne och den processen hon går igenom. Alla kvinnor bär med sig sina erfarenheter och sitt bagage och tankar. Därför blir alla förlossningar så olika.

Det är bra att vara trygg i sjuksköterskerollen innan man går vidare. Som att kunna sätta infarter och ta prover. Barnmorskeutbildningen är väldigt komprimerad och det är mycket nytt som ska in.

När jag bodde i Stockholm åkte jag hem hit till Sollefteå och jobbade med mamma. Sedan började mamma passa på att jobba med mig när hon var nere och hälsade på. Då kanske hon inte direkt var den traditionella mormodern, som var barnvakt. I bilen från jobbet pratade vi om allt från var hon kunde hitta vissa saker på avdelningen, till att jag delade nya rön. Det är så lätt att prata med mamma, hon har varit med om allt.

Nu är det himla härligt att ha flyttat hem. Vi hyr mammas och pappas hus, och de har flyttat in i sommartorpet bredvid.Helt perfekt nu under småbarnsåren.

Jag frilansar nu, i Örnsköldsvik och Södertälje. Så småningom vill jag även pröva andra förlossningsavdelningar. Jag tänker jobba i perioder och sedan vara ledig litegrann.”

Maria Dahlberg, 61 år. Barnmorska:
”Anna-Sara har det i sig, att vara barnmorska. Hon har de egenskaper som krävs, hon är både lugn och omvårdande.

När vi har jobbat tillsammans, och det blir action, står jag bara med ett leende när jag ser henne.

Första gången jag såg henne förlösa rörde det sig i hjärtat. Att se sin egen dotter förlösa, att hon får ett så stort förtroende från föräldrarna. Hon har det stora ansvaret att se till att inget som kan undvikas händer. Första gången vi gick tillsammans på förlossningen så låg hon i min mage när jag jobbade.

När jag gick sjuksköterskeutbildningen gick jag förbi ett rum där det var undervisning för blivande barnmorskor. Min blick sögs in och att jag kände starkt att där hör jag hemma.

Problemet är bara att man lagt ned förlossningskliniken här i Sollefteå där jag jobbat hela mitt liv. Nu får kvinnorna göra sitt öppningsskede i en bil på väg 10—17 mil till närmaste förlossning. Det gäller även på natten, på vintern, när det är oplogat och dålig mobiltäckning. Det är ingen trygg förlossning som alla pratar om.

Nu arbetar jag i stället med mödravård. Det fungerar jättebra, men jag saknar förlossningen. Förra året var jag tjänstledig tre månader och kände mig så innerligt fri. Då jobbade jag i Södertälje med Anna-Sara och i Norge. Det Anna-Sara gör redan nu borde jag ha gjort tidigare. Det är så utvecklande att jobba på nya ställen med nya människor. Man har makt över sitt liv, i stället för att vara trygghetsnarkoman och gå till det inrutade och trygga jämt. Kompetensen har vi med oss i händerna och huvudet.

Vi bor i paradiset här vid Ångermanälvens strand, och ser laxarna hoppa utanför fönstret. Men det har varit en bit som saknats i livet när alla tre barnen bott i Stockholm. Nu har Anna-Saras familj flyttat hem och barnbarnen kommer inspringande här hemma. Det är rena drömmen, man nyper sig i armen.”

”Sjuksköterska var det sista jag ville bli”

Viktor Bendroth, 28 år. Sjuksköterska:
”När mina föräldrar sa att jag skulle passa som sjukskö­terska tänkte jag full av tonårsrebellisk anda ’det är det sista jag tänker göra’. Jag valde fotbollsgymnasium, jobbade i restaurang, på pub och i hemtjänsten.

.

Men samtidigt såg jag upp till mina föräldrar. Jag förstod tidigt att de gjorde något viktigt. Under lång tid intalade jag mig att det var så ointressant. Folk var bara sjuka, trötta och ledsna. Sedan var det en massa svåra ord. Hematom, vad sjutton är det, tänkte jag.

Men den sortens män­niskor de är, kompetenta och uppskattade, det ville jag också vara.

När jag kom in på sjukgymnastprogrammet fick jag kalla fötter. Jag erkände för mig själv att jag ville bli sjuksköterska. Det hade vuxit fram när jag jobbade i omsorgen och såg vad sjuksköterskorna gjorde. Jag ville ha det ansvaret. Till mitt stora förtret hade mina föräldrar rätt.

Jag älskar mitt jobb. Jag jobbar i resursteamet på Skånes universitetssjukhus, så det kan vara olika vårdavdelningar varje dag. När patienterna verkligen är i fokus, och man har bra kollegor, då finns inget bättre. Men jag har tyvärr blivit mer medveten om hur stora bristerna är i vården. Det är svårt att blunda för såna saker när man har jobbat några år.

Jag pratar med mina föräldrar om jobbet hur mycket som helst. Nu går det åt båda hållen. Morsan kan ringa och fråga ’hur gjorde ni på brännskadeavdelningen?’.”

Ann Bendroth, 60 år. Sjuksköterska:
”Jag tror att Viktor blivit lite miljöskadad av mig. Jag har hunnit mycket under mina 40 år som sjuksköterska.

Ibland tänker han nog ’hur hade du gjort här mamma?’. Jag lär av honom också, han tänker friare än jag. Det är nog för att han blev skolad i problembaserat lärande när han gick utbildningen i Linköping.  

Jag jobbar på Kry, som distriktssköterska både i appen och på vårdcentralerna i Malmö och Lund. Företaget tänker nytt hela tiden. Vi bygger medan vi går och det gillar jag. I somras hoppade jag in i regionens palliativa vård, men jag fixar inte fyrkantigheten vad gäller personalen.

Jag blev sjuksköterska för att det var ett av de jobb man valde. Jag hade funderingar på att bli lärare också.

Jag och Hans träffades för 30 år sedan när vi jobbade på en hjärtavdelning på Simrishamns sjukhus.”  

Hans Bendroth, 69 år. Sjuksköterska:
”En av lärarna under utbild­ningen till mentalskötare tyckte att jag skulle läsa vidare till sjuksköterska och det gjorde jag. Jag har inte ångrat det en dag. Jag och Ann har väl alltid berättat om vad som hänt på jobbet och hur roligt vi har. Men vi har aldrig försökt sälja in jobbet till Viktor, det gick av sig självt.

Viktor är mogen och eftertänksam. Andra viktiga egenskaper som sjuksköterska är att ha empatisk förmåga och se alla människors lika värde. Man får aldrig sätta sig över patienten, för man är där för deras skull.  

Jag har jobbat i en massa år på Kristianstads sjukhus, sedan på en privat operationsklinik, i primärvården och som timvikarie. För två år sedan kände jag att det räckte med systerjobbet, men nu med coronan så är jag i gång igen, som antikroppsprovtagare på Kry, året ut.

När Viktor var yngre och jobbade i hemtjänsten kände jag sådan glädje när
han berättade hur uppskat­tad han var. Senare gick
han förbi ambulans­stationen i Kristianstad och fick en ingivelse att bli ambulanssjuksköterska. Han tänkte väl att det var coolt med blåljuslivet, men jag sa att det handlar till 95 procent om att köra runt.”

 

”Det kan vara gött att ringa och skryta lite”

Sandra Olsson, 32 år. Sjuksköterska:
”Under min uppväxt arbetade alla i mina föräldrars umgänges­krets med människor på olika sätt. Jag valde mellan att bli sjuksköterska, psykolog och läkare. När jag började sjuksköterskeutbildningen kändes det helt rätt direkt.

Anders Olsson, pappa, sjuksköterskelegitimation 1979. Gisela Olsson, mamma, sjuksköterskelegitimation 1982. Sandra Olsson, dotter, sjuksköterskelegitimation 2011. Foto: André de Loisted.

När jag jobbade på ett äldreboende efter gymna­siet blev jag väldigt intresserad av demens. Mamma sa att sjuksköterske­utbild­ningen var en bra grund. Pappa tyckte att jag skulle satsa på mina konstnärliga intressen, som teater och skrivande.

Nu arbetar jag med barn med funktionsnedsättning, den kan vara fysisk, psykisk eller intellektuell. Det är spännande. För mig är det en styrka att ha specialistkompetens inom barn och ungdom, men också att ha jobbat med barn på olika sätt, både inom och utanför vården.

Barnen och familjerna här undviker ibland att komma i kontakt med den somatiska sjukvården. Ofta krävs speciella lösningar, de kan till exempel behöva åka till vårdcentralen för att öva några gånger. En del kräver lugnande medicinering och pedagogisk förberedelse inför provtagning. Jag gillar att psykiatri, somatik och pedagogik möts i mitt jobb.

Jag hör mamma mycket inom mig. Det är oerhört värdefullt med en nära person som förstår allt i ens yrkesvardag. Det är så skönt när jag haft en tuff dag att kunna ringa och prata av mig.

Jag har mest behövt mammas stöd i frågor som gäller organisation och hur sjukvården fungerar, vilket ibland kan göra mig frustrerad. Men hon kan ha samma behov som jag av att prata av sig, vilket är fint att kunna dela.

Sedan kan det vara gött att kunna ringa och skryta lite och säga ”i dag fick jag in en grön nål i en stortå”. Mamma hejar alltid på mig. Det gör pappa också så klart, men vi pratar om helt andra saker.”

Anders Olsson, 64 år. Sjuksköterska:
”Jag bytte från sjukskö­terskejobbet till att bli journalist efter fem år. Men jag har verkligen haft nytta av att vara sjuksköterska, för jag har skrivit om vården och sjuksköterskor i över 30 år. Nu är jag pensionär, men att vara sjuksköterska har hela tiden varit en del av min identitet.

Jag jobbade som sjuksköterska på neurokirurgen, med barn och ungdoms­psykiatri och på ortopeden. Jag har kvar flera nära vänner från den tiden.

Jag är väldigt stolt över Sandra. Vi pratar inte så mycket om vård, hon pratar om det med sin mamma. Jag vet inte om jag påverkat henne i yrkesvalet. Själv tänkte jag inte alls på att min egen mamma faktiskt var sjuksköterska när jag valde utbildningen. Jag jobbade på barnreumatologen som vårdbiträde och rycktes med, för där var alla så engagerade.

Min fru Gisela och jag träffades faktiskt inte i vården utan på dansgolvet.”  

Gisela Olsson, 64 år. Sjuksköterska:
”Många gånger tycker jag att Sandra är duktigare än jag. Hon är en medkännande person, har lätt för att prata med folk och få människor att öppna sig. Hon går in för saker med mer än 100 procent.

När vi jobbade ihop frågade en kollega om jag kunde känna mig hotad. Det gör jag inte alls, jag har min långa erfarenhet. Vi blev jämlikar fort. Det var roligt att vara kollegor, men jag sa att hon inte fick kalla mig mamma inne på salarna, för det kändes lite märkligt.

Jag trivs här på lungmedicin och thorax och det är sällan motigt att gå till jobbet. Det bästa är mötena och livsödena. Här har patienterna svårt att andas. Många har trots sin svåra situation mycket att ge. Vi människor har så olika sätt att tackla saker. Jag möter mycket ilska, sorg och även glädje. Jag vill förstå och kunna stå kvar när det är jobbigt.

Kanske har jag inspirerat Sandra. Jag tror att yrket kommer fortsätta stimulera henne.”

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida