Barnmorskor ?ger kvinnor hopp

De är så unga. Så öppna, så säkra. Om någon månad ska de lämna skolan och resa tillbaka till sina hembyar som färdiga barnmorskor. Med deras hjälp blir kvinnornas villkor bättre — om männen vill.

Hon heter Hafiza och hennes ansikte är täckt, så när som på ögonen. På huvudet en plastmössa, över munnen ett munskydd. Hennes ögon tittar lugnt och tryggt rakt in i mina när hon tvättar sina händer, drar på plasthandskarna och sätter i gång arbetet. Ett barn ska födas, Hafiza ska se till att det går bra.

Den här gången behöver hon inte oroa sig. Det är övning i barnmorskeskolans lektionssal. ”Bebisen” är en docka. Annat blir det i sommar när hon ska hem till byn som färdig barnmorska.

Den lilla staden Maidan Shahr ligger några mil söder om Kabul. Trots närheten till huvudstaden styrs landsbygden runt om av talibaner. Det är inte trakter man vandrar omkring i. Ett steg utanför Maidan Shahr och du befinner dig i fiendeland. Människor kidnappas, människor dödas. Så ser de blivande barnmorskornas verklighet ut.

När talibanerna första gången intog Maidan Shahr, i februari 1995, dödades 200 personer. Hårda straff infördes för brott mot islams sharialagar. Alla män måste ha långt skägg. Tv, musik, sång och dans, schack och fotboll och ungarnas favoritlek drakflygning förbjöds. Porträtt och foton plockades ner i hemmen.

Värst drabbades kvinnorna. Flickskolor tömdes, heltäckande burka blev obligatorisk. Kvinnor ska inte synas, inte höras, inte skratta. Afghanistan är ett farligt land att vara kvinna i.

Men i provinsen Wardak, där Maidan Shahr ligger, har biståndsorganisationen Svenska Afghanistankommittén lyckats öka antalet elever i skolorna, trots att talibanerna styr livet på landet. Det är också Afghanistankommittén som driver barnmorskeskolan tillsammans med sin norska syster­organisation.

Sju barnmorskeelever kliver in i rummet där vi väntar, två vita män, en vit kvinna och en manlig afghansk tolk. De sätter sig på stolar utefter väggen. Ledigt klädda, öppna ansikten, sjal, så kallad hijab, på huvudet. De talar vant och utan ängslan, berättar att det finns folk hemma i byn som inte gillar att de är här. Det var inte självklart att de skulle få åka, familjen bestämmer, pappan eller en bror om flickan är ogift, maken om hon är gift. De mäktigaste männen i byn, byäldsten och mullan har också ett ord med i laget. En ensam flicka ska inte resa i väg på egen hand och absolut inte träffa män utan förkläde. Hemma måste de ha heltäckande burka när de går ut.

Men de flesta i byarna är positiva. Hafiza blev uppmanad av byläkaren att söka till skolan. ?

—?Alla ville att jag skulle åka hit, berättar en annan elev. I hennes by finns ingen barnmorska. Ännu.

Afghanistan har bland den högsta dödligheten för mödrar i världen. Enligt beräkningar dör en av elva under graviditet eller förlossning. Eleverna har egna skräckhistorier om hur förlossningar gått fel. Nära släktingar som dött i barnsäng, nyfödda som inte överlevt och om hur lite som hade behövts för att förändra det. Lite kunskap.

80 procent av förlossningarna sker i hemmen, ofta utan en utbildad barnmorska och utan hjälpmedel. Barnmorskorna är inte sjukvårdsutbildade som sina svenska systrar. De har en väska med läkemedel, kan sätta i gång förlossningen och ge första hjälpen. Smärtlindring kan bara ges på kliniker och sjukhus. De blivande mödrarna är unga, inte sällan magra och råkar ut för blödningar och infektioner oftare än mödrarna gör hos oss. Trånga bäcken ökar risken för komplikationer. Barnmorskeeleverna lär sig att lägga en sugklocka, men de måste också kunna bedöma om en havande ska köras till sjukhus. Sedan är det upp till familjen att avgöra hur det blir. Då har svärmor flickans, eller kvinnans, öde i sin hand. Kejsarsnitt kan bara utföras på kliniker och sjukhus.

I brist på utrustning när de förlöser ensamma i hemmen ser de blivande barnmorskorna som sin uppgift att föra in trygghet i hemmen när de ska förlösa.

—?Vi pratar lugnande med modern, talar om att allt är normalt. Vi berättar att rummet är säkert och allt som det ska, att det bara är vi här. Inget farligt.

Runt elevernas skola kryper kriget fortfarande inpå knuten. På ena sidan om Maidan Shahr, alldeles där borta vid bergen, håller talibanerna till med sina raketvapen. Åt andra hållet ligger USA:s militärbas. När talibanerna skjuter mot basen tjuter raketerna tvärs över skolan. Amerikanerna svarar med artillerield och mitt emellan får människorna lita på att Allah håller en skyddande hand över dem. Provins­guvernören litar inte riktigt på sin gud. Han åker till Kabul varje kväll, törs inte vara kvar efter mörkrets inbrott. Barnmorskeeleverna stannar.

Efter två år har de lärt sig barnmorskans yrke. De har minst hundra förlossningar bakom sig på lokala sjukhus.

—?Vi kan göra allt själva, säger de. Vi är färdiga.

Snabbt byter de om till arbetskläder när jag ber att få ta några bilder. Det är inte självklart. Unga flickor ska inte finnas på bild i de här trakterna. Tjejerna vill inte synas i tidningar, men visst, en svensk tidning för barnmorskor går bra. Kanske hjälper det att jag berättar att min fru är barnmorska i Sverige också.

De ställer snabbt i ordning skolsalen, plockar fram allt som behövs för förlossningen. En docka, en förlossningsattrapp på bordet och showen kan börja under stort allvar. Med lugnt handlag tar 17-åriga Hafiza från byn Jalrez ut babydockan medan 19-åriga Hadisa från Saed Abad trycker på för att underlätta. En liten brun ”bebis” läggs på ”mammans” mage. Moderkakan tas ut, navelsträngen klipps av.

När jag berättar att jag var med när mina tre barn föddes, tittar de lite undrande på mig, och när jag lägger till att jag själv klippte navelsträngen på den yngsta, ser de rent skeptiska ut. I deras hemtrakter, i provinsen Wardak, deltar inga män vid förlossningarna.

—?Det är omöjligt, säger de. Männen får vänta utanför.

Sedan får de inte komma hem på några dagar, de får inte träffa sitt nya barn. Det anses skamligt på något sätt. Fast det gäller inte utbildat folk, de som är läskunniga, lägger de till. Som de själva.

De här unga tjejerna, de är mellan 17 och 20 år, återvänder till hembyarna fulla av nya kunskaper, inte bara om sitt yrke, utan om själva livet. Afghan­skor föder många barn, sju är normalt. Barnlöshet är en skam. Två, tre patienter varje dag, räknar eleverna med. Då ingår graviditetskontroller, amningsråd, familjeplanering och allmänna råd om hygien.

Fem år har de unga, blivande barnmorskorna i Maidan Shahr förbundit sig att arbeta efter utbildningen. Det kan ta slut tidigare om de gifter sig. En gift afghansk kvinna förväntas inte förvärvsarbeta. Kanske blir de undantag.

—?Vi fortsätter att arbeta, säger de allihop.

Några av flickorna på skolan är dessutom redan gifta, så undantagen finns redan här. Ett par av dem har till och med barn, som går på dagis i skolan.

I den afghanska grundlagen har män och kvinnor samma rättigheter. Det är en papperstiger. Männen bestämmer allt. 99 procent av alla kvinnor gifter sig mot sin vilja, med en man de inte har valt.

Enligt lagen får man inte gifta bort sin dotter innan hon har fyllt 16. Det drabbar ändå hälften av alla flickor, de flesta ges till en betydligt äldre, nära släkting. I en provins, Nangarhar, anses flickorna giftasvuxna från 10 års ålder.

Männen tar ofta flera fruar, dock inte fler än fyra, där sätter Koranen stopp. En muslimsk kvinna kan bara gifta sig med en man, enligt Koranen måste han vara muslim.

Om de 25 nybakade, upplysta barnmorskorna får en möjlighet att verka fritt i sina byar kan de tillföra moderna tankar om ett annat liv än det som levs bakom låsta dörrar i små byar. På så sätt utgör de ett hot mot den härskande ordningen. De måste vara försiktiga, klä sig i burka, inte utmana de konservativa männen i byarna. Men tillförsikten är det inget fel på:

—?Vi ska hjälpa vårt folk, de är fattiga, säger en av dem och hennes kamrater nickar allvarligt.