”Vi pratar om allt i bilen hem”

Det är ovärderligt att kunna rådgöra med en som ”har varit med om allt i vården” och alltid finns där — mamma. Anna-Sara och Maria Dahlberg delar kärleken till barnmorskeyrket, de har båda periodvis jobbat extra på varandras arbetsplatser.

Nu fortsätter Vårdfokus serie om sjuksköterskor och barnmorskor som ärvt sitt yrke av en eller till och med båda föräldrarna. Anna-Sara och Maria Dahlberg är båda barnmorskor och lika stolta och engagerade.

Läs mer: Sjuksköterska var det sista jag ville bli

Anna-Sara Dahlberg, 32 år. Barnmorska:

”Jag hade inga tankar på att bli barnmorska när jag gick gymnasiet. Jag jobbade som lärarvikarie och funderade. Då bara kom det till mig. Jag kände att det skulle passa mig. Men så klart att det spelade in att mamma alltid sagt att hon har världens bästa jobb. Jag har alltid lyssnat med stora öron.

Många har uppfattningen att det är fantastiskt att jobba med bebisar. Men det handlar mer om livet, den födande kvinnan, mötet med henne och den processen hon går igenom. Alla kvinnor bär med sig sina erfarenheter och sitt bagage och tankar. Därför blir alla förlossningar så olika.

Det är bra att vara trygg i sjuksköterskerollen innan man går vidare. Som att kunna sätta infarter och ta prover. Barnmorskeutbildningen är väldigt komprimerad och det är mycket nytt som ska in.

När jag bodde i Stockholm åkte jag hem hit till Sollefteå och jobbade med mamma. Sedan började mamma passa på att jobba med mig när hon var nere och hälsade på. Då kanske hon inte direkt var den traditionella mormodern, som var barnvakt. I bilen från jobbet pratade vi om allt från var hon kunde hitta vissa saker på avdelningen, till att jag delade nya rön. Det är så lätt att prata med mamma, hon har varit med om allt.

Nu är det himla härligt att ha flyttat hem. Vi hyr mammas och pappas hus, och de har flyttat in i sommartorpet bredvid.Helt perfekt nu under småbarnsåren.

Jag frilansar nu, i Örnsköldsvik och Södertälje. Så småningom vill jag även pröva andra förlossningsavdelningar. Jag tänker jobba i perioder och sedan vara ledig litegrann.”

Maria Dahlberg, 61 år. Barnmorska:

”Anna-Sara har det i sig, att vara barnmorska. Hon har de egenskaper som krävs, hon är både lugn och omvårdande.

När vi har jobbat tillsammans, och det blir action, står jag bara med ett leende när jag ser henne.

Första gången jag såg henne förlösa rörde det sig i hjärtat. Att se sin egen dotter förlösa, att hon får ett så stort förtroende från föräldrarna. Hon har det stora ansvaret att se till att inget som kan undvikas händer. Första gången vi gick tillsammans på förlossningen så låg hon i min mage när jag jobbade.

När jag gick sjuksköterskeutbildningen gick jag förbi ett rum där det var undervisning för blivande barnmorskor. Min blick sögs in och att jag kände starkt att där hör jag hemma.

Problemet är bara att man lagt ned förlossningskliniken här i Sollefteå där jag jobbat hela mitt liv. Nu får kvinnorna göra sitt öppningsskede i en bil på väg 10—17 mil till närmaste förlossning. Det gäller även på natten, på vintern, när det är oplogat och dålig mobiltäckning. Det är ingen trygg förlossning som alla pratar om.

Nu arbetar jag i stället med mödravård. Det fungerar jättebra, men jag saknar förlossningen. Förra året var jag tjänstledig tre månader och kände mig så innerligt fri. Då jobbade jag i Södertälje med Anna-Sara och i Norge. Det Anna-Sara gör redan nu borde jag ha gjort tidigare. Det är så utvecklande att jobba på nya ställen med nya människor. Man har makt över sitt liv, i stället för att vara trygghetsnarkoman och gå till det inrutade och trygga jämt. Kompetensen har vi med oss i händerna och huvudet.

Vi bor i paradiset här vid Ångermanälvens strand, och ser laxarna hoppa utanför fönstret. Men det har varit en bit som saknats i livet när alla tre barnen bott i Stockholm. Nu har Anna-Saras familj flyttat hem och barnbarnen kommer inspringande här hemma. Det är rena drömmen, man nyper sig i armen.”