Chefen som säger ja

Chefen som säger ja
Låt personalen veta att de är värdefulla, och ha en liten pool timanställda så att ledighet kan beviljas och vikarier kan tas in när någon är borta. Det är Ina El-Sherifs tips för en god bemanning. Foto: Anna Simonsson

Patienterna köar och personalen skyndar fram. Stress, men ingen bemanningskris, trots att chefen försöker säga ja till alla ledighetsönskningar.?Text maria ejd Foto anna simonsson

10 juni 2015

Ina El-Sherif är vice verksamhetschef på Capio Vårdcentral Ringen i Stockholm. Här arbetar 25 distriktssköterskor — inräknat fem timanställda — 24 läkare, undersköterskor, fotsjukvårdare, psykologer och medicinska sekreterare. Tempot är högt, och frågan är: varför lyckas hon med sommar­bemanningen när hela Vårdsverige skälver av bemanningskris???

Ina El-Sherif gör sitt bästa för att rulla ut röda mattan för sina distriktssköterskor, säger hon. Brinner för professionen och brinner för att göra arbetet så drägligt som möjligt. Det finns en del att kämpa mot.

?— Jag går ut i hemsjukvården, sitter i telefonrådgivningen, skäller på chefer på Södersjukhuset när det behövs, slåss för handledningen och finns här för att se till att distriktssköterskorna mår bra. Fast det är klart, jag kan inte trolla med knäna.?

Men hon försöker låta alla vara lediga när de vill. Ina El-Sherif, och den övriga ledningen, månar också om sammankomster utanför arbetstid: resor, after work och julfester. ”Det är viktigt för att lära känna varandra”, säger hon.

?Av samma anledning slåss hon för handledningen som de har med en beteendevetare sex gånger om året. Påpekanden om viss orättvisa har förekommit.?

— Då har jag svarat att hemsjukvården innebär så mycket ensamarbete och att distriktssköterskorna sällan hinner fika tillsammans med kolleger. Vi behöver tid för att prata om speciella patientfall, om hur det är i gruppen, om problem som uppstår. Även av privat karaktär. Och det som sägs i gruppen stannar i gruppen.??

Vårdcentralen i Ringen är känd som en trevlig arbetsplats. Distriktssköterskan Margareta Mellin är 66 år och har egentligen gått i pension. Hon är en av ”timmisarna” som räddar verksamheten. Hon tycker det är roligt att arbeta några timmar då och då, men säger att hon inte skulle göra det om hon inte visste att hon kan säga nej till ett pass.?

— ”Timmisarna” jobbar när de vill. Det är en förutsättning att de får säga nej. Jag skulle aldrig tvinga någon, det har nog aldrig hänt, säger Ina El-Sherif.?

Hon anställer hellre pensionerade distriktssköterskor eller sjuksköterskor, och undersköterskor, än via bemanningsföretag. Dels för att hon har dålig koll på vilka de är, dels för att de kostar ”en himla massa pengar”. Bemanningsföretag kan nog vara bra om man inte vill eller inte hinner rekrytera, resonerar hon. Men det vill Ina El-Sherif.?

— Jag lägger den tid det tar för att själv intervjua arbetssökande. När jag sitter mittemot någon märker jag om det finns ett kunnande. Yrkeskompetens förstås, men också den personlighet som behövs för att klara jobbet. Hemsjukvård innebär mycket ensamarbete och kräver självförtroende. Det räcker inte alltid med erfarenhet, man måste vara självgående, säger hon.??

Med vårdvalet 2008 försvann nästan alla undersköterskor. Ina El-Sherif är kritisk till hur distriktssköterskeyrket har utvecklats sedan dess. De delar dosetter, lägger om sår, och ger insulin. Det går i ett, elva hembesök på en dag är inte ovanligt. Att hinna med helhetsansvar för vården och för livsstilsfrågor är svårt, just det som bör ingå i distriktssköterskors arbete, påpekar Ina El-Sherif.

?— Vi ska inte springa runt med apodoser. Jag vill att distriktssköterskor ska kunna fortsätta att vara det med hjärtat, och försöker att skapa förutsättningar för det.

??Bemanningen under en semestervecka i sommar är fortfarande lite osäker. Till den veckan söker hon en vikarierande distriktssköterska och har fått ungefär 100 ansökningar från undersköterskor. Och en från en distriktssköterska. Hon fortsätter att hoppas på pensionärer.

?— Framöver kommer vi att ha många pensionsavgångar. Flera av våra distriktssköterskor är i 60-årsåldern, och de som utbildar sig inom vår specialitet kommer inte att räcka. Då är det tur att jag har en liten pool med erfarna pensionärer. De är säkra i sin profession — och pigga.

Ser hotad specialitet

Ina El-Sherif är även ordförande för Distriktssköterskeföreningen i Stockholm. Hennes drömuppdrag vore att få forma distriktsskötersketjänster så som de är tänkta att fungera; med folkhälsan i fokus.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida