Den som utmanar makten måste hålla huvudet kallt

När Anna Wahl är ute och föreläser varnar hon ibland åhörarna för att hennes budskap kan väcka olust. Få personer, vare sig de är män eller kvinnor, vill egentligen ha en djupare insikt i genusordning och maktstrukturer.

Män vill hålla ifrån sig känslor av skuld. Kvinnor vill inte känna sig förtryckta. ”Jag är kompetent – blanda inte ihop mig med kvinnor som ser sig själva som offer.”

När Anna Wahl hör det brukar hon understryka att det handlar om strukturer.

–?Lämna individnivån och tänk strukturer och makt, uppmanar hon.

Anna Wahl är professor i genus, organisation och ledning vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hon leder också forskargruppen Fosfor, Feminist Organization Studies. Forskarna, som är ekonomer, följde med när hon bytte akademisk hemvist för sin forskning och lämnade Handelshögskolan för KTH.

Året var 2004 och Anna Wahl kallar det som föregick flytten en välplanerad kampanj. För trots att forskning om genus innebar ett visst utanförskap på Handelshögskolan hade hon dittills mötts av respekt och intresse. Så plötsligt ifrågasattes hennes forskning från flera håll, och hon anklagades för att sprida vanföreställningar om könen.

Hon tror inte att det var en slump att flera feministiska forskare i Sverige utsattes för brysk medial granskning ungefär samtidigt.

–?Så länge forskning om organisation och ledarskap är liten och obetydlig är det bra och trevligt. Men just under den här perioden hade jag fått regeringens uppdrag att följa upp en tidigare utredning om makt och genus i näringslivet. 2003 visade vi i en kartläggning att det inte hände mycket när det gäller könsstrukturer, och ungefär samtidigt kom dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winbergs förslag om att könskvotera till styrelser.

Och vad som hände med ministern minns vi. Hon fråntogs jämställdhetsfrågorna och skickades så småningom till Brasilien som ambassadör.

Anna Wahl tror att hennes forskning utmanade i näringslivet. Den riskerade att få en politisk effekt som inte var önskvärd.

–?Det vi gör är att utmana makten, och det är inte ofarligt, säger hon.

För att hålla huvudet kallt, när hon ifrågasattes som mest, koncentrerade sig Anna Wahl på sakfrågan. ”Står jag för den här forskningen?”, frågade hon sig. Och kom fram till att hon faktiskt aldrig hade tvivlat. En annan fråga var ju vad hon hade lust att utsätta sig för i forskningens namn.

–?Det är svåra frågor, men i min forskargrupp är det diskussioner som vi för hela tiden. Det handlar om att välja vilka sammanhang man bör delta i och vilka man bör välja bort. Sådant blir vi bättre och bättre på att bedöma.

Anna Wahl är inte en person som hemfaller åt bitterhet, och när forskningen blev ifrågasatt på Handels såg hon det som ett bra tillfälle för en omstart. På Tekniska högskolan var genusforskningen dessutom efterfrågad.

Hennes engagemang för feministisk forskning bottnar knappast i en egen känsla av att vara mindre värd än någon annan. Däremot i en tidig insikt om ett visst utanförskap. Hon började studera till ekonom vid Handelshögskolan direkt efter gymnasiet. Det var 70-talets mitt och hon var frustrerad över att inte känna sig inkluderad i teorierna som lärdes ut.

–?När jag läste nationalekonomi och företagsekonomi var det som om kvinnor inte fanns. Jag kände mig som en gäst – i teorierna, i miljön och genom att alla lärare var män.

Anna Wahl lämnade landet för ett tag. Åkte till New York, gick på rockklubbar, upptäckte feministisk kvinnolitteratur – och kände sig hemma.

–?I litteraturen om kön och makt fick jag plötsligt ord för min frustration. Jag fick en sådan bekräftelse. Hela den vedertagna vetenskapssynen kritiserades och jag förstod att allt var möjligt.

När hon kom tillbaka till Sverige för att gå sista året på Handelshögskolan var det med övertygelsen att göra något av sin nya kunskap. Här hemma fanns inte så mycket forskning att bygga vidare på och arbetet med c-uppsatsen, om kommunikation inom arbetsgrupper med kvinnor, blev intressant – men svårt, minns hon.

–?När uppsatsen skulle läggas fram kom många för att lyssna. Killarna i publiken ville att jag skulle förklara vad jag menade. Tjejerna sa att de förstod precis. Efter att jag hade kompletterat uppsatsen med referenser till studier inom kvinnoforskningen blev den godkänd.

För Anna Wahl innebar mötet med den feministiska forskningen en vändpunkt. Hon upptäckte ett i det närmaste obeforskat område: organisation och ledarskap ur ett genusperspektiv. Här, insåg hon, fanns hur mycket som helst att göra. Mycket har också gjorts under de 30 år som har gått. Ledarskap och kön är etablerade ämnen på universitet och högskolor. Och även om det hänt mer inom forskningen än i det verkliga livet, så har – särskilt i de nordiska länderna – en hel del forskningsresultat också omsatts i praktiskt jämställdhetsarbete.

När Anna Wahl föreläser brukar hon prata om ramarna för ledarskap och om kvinnor som avvikare från en manlig norm som de alltid måste förhålla sig till. Antalet har betydelse och det kön som är i minoritet blir synligt på ett särskilt sätt. Den synligheten kan också skapa prestationspress. En ensam kvinna i en styrelse eller ledningsgrupp måste ständigt bevisa att hon har rätt att vara där.

I sin egen forskning har hon fokuserat på mansdominerade organisationer. Frågan är om, och i så fall hur, ledarskap förändras med allt fler kvinnor på ledande poster? Anna Wahl har inte något säkert svar på det. Hon tycker sig se att chefskap och ledningsgrupper förändras när majoriteten av cheferna är kvinnor. I flera pågående forskningsprojekt undersöks frågan om vad könsfördelningen har för inverkan på hela organisationer.

Frågan är om kvinnors ledarskap skiljer sig från mäns. Anna Wahl svarar inte otvetydigt ja på den frågan. Det beror på, säger hon

–?Hela poängen med forskningen är att studera det sammanhang som ledarskapet är en del av. Ledarskap är en social aktivitet. Det handlar om relationer, och både män och kvinnor beter sig olika i olika situationer och i olika grupper. Mycket beror på hur en chef tillåts att utöva sitt ledarskap. Det finns en norm som man måste förhålla sig till, och frågan är vilka förutsättningarna är att gå utanför den.

Många män på ledande poster innebär nyrekrytering av ännu fler män. Män ser män, trivs med män, identifierar sig med män – det är en återskapande process. Det behöver inte ens vara så att de aktivt väljer bort kvinnor. Kvinnor får bara inte plats.

–?Det kallas homosocialitet. En av mina utmaningar, som forskare, är att beskriva och problematisera den. Effekten av homosocialitet blir diskriminerande – även om männen inte aktivt diskriminerar, förklarar Anna Wahl.

Men hon tror inte att en jämn könsfördelning på alla chefsposter är svaret på alla böner. Så enkelt är det inte att förändra strukturer som funnits länge. Och det maskulint präglade ledarskapet kan finnas även i miljöer med bara kvinnor. Däremot tror hon på att en viss förändring ändå sker.

–?Jag ser tecken på att synen på ledarskap håller på att förändras. I många organisationer diskuteras frågorna – under fikaraster eller under utbildningsdagar. Och även om man inte är överens så betyder det att frågorna är levande. Det gäller absolut inte överallt – men på många håll.

Det sägs ju att alla tjänar på jämställdhet – så varför är genusforskarnas budskap fortfarande så provocerande? Anna Wahl svarar att det inte är uppenbart att alla faktiskt tjänar på jämställdhet.

–?Vårt budskap biter värst när vi påpekar att alla inte tjänar på det. Jämställdhet är ingen harmonisk fråga. Det handlar om att utmana privilegier. Det handlar om makt. Jämställdhetskonsulter i arbetslivet måste säga: ”Jämställdhet är bra för alla”. Som forskare är det min uppgift att visa att det är svårt, utmanande, och mer komplext än så. Det är viktigt att vi vågar göra det.

Även när motståndet ökar – som ju Anna Wahl har fått bevis på att det gör när budskapet blir alltför hotande för etablissemanget. Hon har lärt sig att acceptera att hon inte är populär i alla läger.

–?Om det var viktigt skulle jag inte ägna mig åt den här typen av forskning, säger hon.

(Detta är en artikel ur tidningen Liv nr 6/09.)