En stark gruppkänsla kan stå i vägen för förändring
”Komma här och säga att vi ska jobba patientnärmre — som om vi inte arbetar nära patienterna i dag. Och att vi ska se vars och ens kompetens. Det gör vi ju redan.”
Rättspsykiatrin i Kristinehamn är mitt uppe i processen med att införa patientnärmre vård. Men att få personalen med sig i förändringar är ingen självklarhet. Sjuksköterskan Karin Haster, som är verksamhetschef, tror att personalens motstånd bottnar i en vilja att värna det de har, och i en rädsla för att behöva konfronteras med att de gör fel — när de är så måna om att göra rätt.??
Marianne Inde har utvecklat den patientnärmre vården i Sverige. Ända sedan hon började införa metoden på vårdenheter runt om i landet har hon mött både nyfikna frågor och motstånd. Trots att det låter så självklart: att lämna expeditionerna, att ha patienten i fokus, att se och utnyttja varandras olika kompetenser. Men det passar inte alla.?
— Oviljan att ändra arbetssätt formuleras ibland med invändningen: ”Vi jobbar redan närmre.” Men den patientnärmre vården handlar inte framför allt om att vara fysiskt nära, utan om hur jag ser människan. Inom rättspsykiatrin är utmaningen att se att en människa som har begått ett brott behöver vård och omvårdnad, säger Marianne Inde.??
Skötare och sjuksköterskor inom rättspsykiatrin är så sammansvetsade att de inte gör skillnad på den ena eller andra. Karin Haster, talar med värme om personalen och om deras gemenskap. Men, säger hon, den starka gruppkänslan står också i vägen för förändring — och för personlig och professionell utveckling. ??
I arbetet med att föra in den patientnärmre vården har handledare, chefer och personal diskuterat vad den otydliga rollfördelningen innebär för teamet och för vården.?
— Vi har diskuterat vad en socionom eller sjuksköterska gör i förhållande till en arbetsterapeut eller en undersköterska. Om vi utgår från patientens behov och ser till vad han behöver är det inte så svårt att se våra olika roller, säger Karin Haster.?
Den patientnärmre vården innebär att man sätter ord på och reflekterar över vad omvårdnad egentligen är. Det kan vara handlingar som verkar så självklara och därför inte är mycket att orda om, som syftet med att gå ut med patienter på promenad, förklarar Marianne Inde. ?
Hon berättar om en skötare inom rättspsykiatrin som hade arbetat i 40 år och började fundera över varför hon egentligen gick ut med patienten. Funderingarna ledde till att vårdaren insåg betydelsen av att ha en målsättning för patienten med allt man gör. Den här gången handlade det om att närma sig och om att våga beröra honom, så hon strök honom över armen och märkte vilken skillnad det gjorde för deras kontakt.?
Marianne Inde försöker stärka sjuksköterskorna genom handledning, där man reflekterar både över meningen med och utformningen av vården. Intentionen är att få teamet att växa genom att göra sjuksköterskornas roll tydlig. Parallellt med det pågår studiecirklar för blandade yrkesgrupper.?
— Med studiecirklar och handledning räknar vi med att det tar två år att införa patientnärmre vård inom rättspsykiatrin. Att förändra ett arbetssätt tar tid och kräver ständig utvärdering och reflexion, och ett närvarande ledarskap, säger hon.??
En stor del av behandlingen inom rättspsykiatrin går ut på att få patienterna att försonas med vad de har gjort. För att det ska vara möjligt måste personalen finnas där med hela sin kompetens.?
— Det är en framgångsfaktor att teamet understödjer och bekräftar vars och ens profession. Var och en måste se innehållet i sitt jobb och dela med sig av kunskap och erfarenhet. Vi måste borsta av oss Jantelagen och sluta med att sticka under stol med vad vi kan, säger Marianne Inde.?
Inom rättspsykiatrin deltar både personal och chefer i förändringsarbetet. Verksamhetschefen Karin Haster är säker på att de alla är på rätt väg.?
— Att hela tiden fråga sig: Vad är värdeskapande för patienten, och varför är jag här? Det kan inte vara fel.
- Lästips: Inde M. Ännu närmre. För en god och säker patientnärmre vård. Landstinget i Värmland 2011.