Hård press på vårdens chefer
Under coronakrisen får cheferna i vården dra ett tungt lass. En av dem är Karin Junker, biträdande verksamhetschef på iva vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. På bara ett par veckor flerdubblades antalet intensivvårdsplatser.
Vi möts i den ovanligt ödsliga entrén till Mälarsjukhuset och går en trappa upp för att ta en bild utanför C-iva 1. Det är den första av tre intensivvårdsavdelningar för patienter med covid-19 som byggts upp på kort tid.
— Det här var tidigare vår uppvakningsavdelning som nu rymmer 14 iva-platser. De första ställde vi i ordning under en helg. Men vi såg ganska snart att det inte skulle räcka och gick vidare med nästa scenario och öppnade C-iva 2 med sju platser på vår hjärtintensivavdelning, berättar Karin Junker.
Men inte heller det räckte. Snart öppnades C-iva 3 inne på en operationssal. Där finns möjligheter att utöka så att Mälarsjukhuset kommer upp i minst 30 intensivvårdsplatser. Och det på ett sjukhus som i vanliga fall har plats för intensivvård av sju patienter.
På bara några veckor har det satts upp väggar, monterats in dörrar, byggts slussar, hämtats sängar och annan utrustning. Respiratorer har beställts eller hämtats in från gamla militärförråd. Avdelningar och personal har flyttats runt på hela sjukhuset.
Karin Junker är en av dem som planerat och arbetat med att få allt på plats. Hon är intensivvårdssjuksköterska i botten men har arbetat som vårdenhetschef på avdelningen i mer än 20 år och är numera även biträdande verksamhetschef.
— Jag hade aldrig kunnat föreställa mig något som detta och vi trodde nog att vi skulle ha mer tid på oss. Men det här har lärt oss att inget är omöjligt. Saker som normalt skulle ta månader har nu gått på en dag, säger hon.
Region Sörmland drabbades hårt och tidigt av coronaviruset. Den 12 mars lades den första patienten in på iva. På bara två veckor ökade det till över 120 inlagda patienter i Sörmland, varav 30 krävde intensivvård på sjukhusen i Eskilstuna och Nyköping.
Den riktigt stora utmaningen har varit att bemanna alla intensivvårdsplatser. Eftersom planerade operationer stoppats frigjordes anestesisjuksköterskor, operationssjuksköterskor och undersköterskor. Sedan blev det personal från hjärtavdelningen som togs in. Dessutom har rekrytering skett bland sjuksköterskor som arbetat på iva tidigare och andra kommer åkande från Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Alla får bidra.
— Vi har fått göra om alla scheman och ser till att de nya och oerfarna får gå tillsammans med våra iva-sjuksköterskor som gör ett fantastiskt arbete. Liksom all vår personal, tillägger Karin Junker.
Själv har hon jobbat långa dagar och även på helgerna i flera veckor nu. Hon kommer när dagpasset går på kvart i sju på morgonen och går sällan hem före 18-18.30. Det blir många möten och avstämningar och det kommer hela tiden mycket ny information som måste föras ut.
— Det handlar om hygien och klädrutiner, om avdelningar som flyttas och material som finns på nya platser. Sängar, läkemedel, förråd, skyddsutrustning… allt måste ju fungera.
Karin Junkers långa erfarenhet som chef på iva hjälper henne att få verksamheten att fungera i en situation som inte liknar något hon ställts inför tidigare. Hennes lugn behövs när allting gungar.
— Det är viktigt att vara närvarande, att finnas där och fånga upp oron. Att hinna prata, stämma av och fråga hur det går. Som alla andra får vi många frågor kring skyddsutrustningen: ska det räcka, har vi rätt utrustning? Vi försöker vara så tydliga som möjligt, vi informerar hela tiden och ber våra medarbetare att försöka lita på oss.
Karin Junkers arbetsrum ligger alldeles intill personalrummet. Utanför står ett kylskåp som varje dag fylls med 100 matlådor från lokala restauranger sponsrade av sörmländska företag. ”Ett varmt tack till er alla för att ni finns för oss” står det på en lapp.
— Det är fantastiskt, man blir nästan gråtfärdig, säger hon.
Stödet, både utifrån och uppifrån och kolleger emellan, är viktigare än någonsin för att orka. Och någon form av återhämtning.
— I vanliga fall brukar jag träna på Friskis flera gånger i veckan men det går ju inte nu. Så i stället har jag börjat cykla till jobbet, det är sju kilometer. Som tur är har jag vuxna barn och min man får sköta markservicen. Jag har tänkt att bara jag kan sova ska jag nog klara det här och hittills går det bra. Nu är det bara jobba, äta, sova som gäller.
Men hon är förstås inte opåverkad av allt som händer.
— Jag tänker att jag ändå är en ganska stabil person, men min största oro gäller personalgruppen. Hur länge ska de orka? Och hur ska vi klara nästa steg som är sommarbemanningen? Men man får ta en sak i taget.