»Jag håller inte god min«

I förra numret diskuterade en chefsmedlem med Vårdförbundets chefsförhandlare om svårigheten att få mer pengar till lönehöjningar. Hur komma bort från pottänkandet? Här fortsätter diskussionen:?

2 oktober 2009

Chefsförhandlare Kerstin Sjöströms svar till Åsa Jönsson i Vårdfacket nummer 9 vittnar om stor diskrepans i frågan om lönesättning. Teori och verklighet är på kollisionskurs!?

Detta är min verklighet:

När budgeten läggs i juni får vi klara direktiv om hur många procent vi får höja respektive konto i budgeten, inklusive lönekontot. Inget argumenterande i världen kan ändra på det.?

Sedan kommer de lokala löneförhandlingarna under hösten. Vi »lönesättande« chefer kan inte heller här vara med och påverka. Besluten sker över våra huvuden och vi får besked om det framförhandlade resultatet, denna gång tre procent. Till och med summan som ska fördelas är uträknad åt oss. ?

Den lilla pott vi fick i år skulle således fördelas. Vårdförbundets regionala representant tryckte hårt på att specialistutbildade skulle ha mer än icke specialistutbildade, men tryckte inte lika hårt på att procentsatsen skulle höjas av denna anledning, för att försäkra övriga sjuksköterskor om deras tre procent. ?

Detta innebar att de »vanliga« sjuksköterskorna som grupp fick mindre än de utlovade tre procenten. ??

Att sedan som enhetschef sitta ner i lönesamtal med de hårt arbetande sjuksköterskorna och meddela deras nya löner känns inte särskilt roligt. Det känns helt oseriöst eftersom vi enhetschefer endast är marionetter i detta spel. Vi får göra allt »dirty work« och hålla god min. ?

Jag håller inte god min. Jag talar om för sjuksköterskorna hur det är tänkt att det ska fungera med medarbetarsamtal där vi ska diskutera förväntningar och krav samt hur jag sedan ska göra en värdering av deras insatser utifrån ställda krav. I lönesamtalet ska jag meddela hur jag ser på deras uppnådda resultat. Jag har mycket små möjligheter att belöna deras mödor. ?

Om jag vill visa min uppskattning och belöna någon lite extra så får jag hålla igen på någon annan. Det är så verkligheten fungerar och sedan får Vårdförbundets representanter beskriva lönebildningsprocessen i hur tjusiga termer som helst. ?

Under alla mina år som enhetschef har jag kämpat med att upplysa politikerna om vikten av att ha en vettig sjuksköterskebemanning och även gjort allt jag kunnat för att driva upp lönenivåerna – en förvirrad situation, då jag känt mig tvungen att kliva ur arbetsgivarrollen och göra mig till representant för sjuksköterskegruppen. Syftet har främst varit för verksamhetens bästa, men även att försöka lyfta sjuksköterskorna till den nivå de förtjänar.??

Tilläggas bör att jag som sjuksköterska och chef känner väldigt dåligt stöd från min egen fackliga organisation när jag läser Kerstin Sjöströms beskrivning av den makt hon tycks tro att vi »lönesättande« chefer har. Den enda makt vi har är att plocka runt med några stackars hundralappar.?

Jag önskar att verkligheten såg ut som Kerstin beskriver den – men så länge den inte gör det tänker jag fortsätta att prata klartext med mina sjuksköterskor. ?

– Gudrun Carver, enhetschefHällefors kommun???

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida