”Jag vill inte bli bitter”

Kristina Lundmark gick emot ledningen och fick sparken från sitt chefsjobb. Nu är hon tillbaka — som sjuksköterska.

Det har gått ett par år sedan allt hände. Vårdfokus skrev och lokala medier rapporterade om vårdenhetschefen på Akademiska sjukhusets akutklinik som blev uppsagd sedan hon sagt vad hon tyckte. Sjukhusledningen ville öppna en akutvårdsklinik med 14 vårdplatser utan att förstärka den redan underbemannade akutkliniken. ”En omöjlighet”, tyckte Kristina Lundmark. Det sa hon också.?

I dag känner hon sig inte bitter, det ligger inte för henne. I viss mån tycker hon att hon har fått upprättelse. Hennes överordnade chefer, verksamhetschefen och divisionschefen, har tvingats lämna sina poster och själv har hon skakat hand med landstingsdirektören. Hon vill tro att det finns ett samband.?

Dessutom fick hon rätt. Det var en omöjlighet att öppna en avdelning med 14 nya vårdplatser utan personalförstärkning. I dag har hela akut- och rehabdivisionen upphört och gått upp i andra avdelningar.??

När Kristina gick emot sina närmaste chefer var det för att hon inte såg någon annan utväg. Hur många gånger som helst hade hon i enrum sagt till dem att hon inte kunde ställa sig bakom organisationsförslaget. Men de vägrade att lyssna. ?

— Jag vet att alla säger att man inte öppet ska gå emot sina överordnade chefer om man är första linjens chef. Men om alla som inte håller med ledningen slutar när de tycker annorlunda kan ju ingen stoppa galna förslag. Man kan ju ha rätt, säger hon.?

Ur karriärsynpunkt hade det varit smartare att säga upp sig själv i stället för att vänta på att bli uppsagd. Det hade sett bättre ut i cv:n. Men hon ville inte säga upp sig för hon tyckte inte att hon hade gjort något fel. ??

I dag är Kristina tillbaka på Akademiska sjukhuset. Det heter att hon är omplacerad. Det skrattar hon lite rått åt och frågar sig: Omplacerad till vad? Till hemmet? För efter uppsägningen var det dit hon var hänvisad. I tre månader var hon hemma, sedan följde tre månaders ”reaktivering” på en vårdcentral innan hon återvände till sjukhuset. Nu som sjuksköterska.?

— Jag hade varit chef i 20 år och trodde inte att jag skulle kunna gå tillbaka. Den första tiden, när jag skulle dela mediciner som inte hette samma sak som för hundra år sedan, undrade jag om jag verkligen skulle klara det, berättar hon.?

Hon fick en rejäl dipp en dag och tappade helt tron på sig själv. Men det varade bara den dagen — sedan tog hon sig samman. I dag trivs Kristina med att vara sjuksköterska på strokeavdelningen. Hon har blivit väl mottagen och det känns till och med lite skönt att inte ha ansvar för något annat än det jobb hon själv gör. ?

Fast det är klart att en del undrar. ”Är du inte bitter?” Men hon kan ärligt säga att hon inte är det. Arg på sina dåvarande chefer — men de finns ju inte kvar längre. Besviken på personalchefen som aldrig ringde och frågade hur hon mådde under de första månaderna. Men framför allt glad över att vara tillbaka på sjukhuset.??

Helt kan hon inte frigöra sig från sitt chefstänkande, det märker hon när det blir diskussioner om sådant som schemaläggning och kompensationsledighet. Och när medarbetarna har orealistiska förväntningar på vad en första linjens chef kan göra — då har hon svårt att vara tyst. ?

Men ingen verkar känna sig hotad av att hon har varit chef, varken kolleger eller chefer. Kanske beror det på hennes prestigelöshet, säger hon. Kanske är det också den hon har att tacka för att hon aldrig bröt ihop. Många var rädda för att behöva bevittna det. Det är i alla fall hennes tolkning av att före detta kolleger gick över till andra trottoaren när de mötte henne, eller helt enkelt valde att titta åt andra hållet.?

I dag känner hon sig inte bränd som chef, utan kan tänka sig att söka ett nytt chefsjobb. ?

— Jag har betalat ett högt pris för att jag gick emot mina chefer, men har gått vidare. Jag vill inte bli en bitter snedseglare, säger hon.