Kamplysten barnmorska som vill stärka kolleger

Kristina Ellmén var en av barnmorskorna som drev kampen för högre lön i Arbetsdomstolen. I dag är hon chef och sätter själv lön. Ett av hennes mål är att höja sjuksköterskors självförtroende.

1 februari 2010

För 15 år sedan var hon något av en kändis; en av två barnmorskor som stämde sin arbetsgivare, Örebro läns landsting, för lönediskriminering. Efter nästan sex års förhandlingar kom den slutliga domen: Det är marknaden som avgör lönerna och eftersom medicintekniker på sjukhus hade alternativa arbetsmarknader var det inte fråga om olika värdering av kvinnors och mäns arbete. Ingen lönediskriminering alltså, slog en oenig domstol fast. Som om marknaden besitter en sorts högre sanning – fri från värderingar.

–?Det är klart att vi blev besvikna. Vi hade kämpat så länge, och särskilt barnmorskorna på sjukhuset hade högt ställda förväntningar på utgången. Själv förstod jag vartåt det barkade. Arbetsdomstolen består av ledamöter från arbetsmarknadens parter. De skulle aldrig ha tagit på sig ansvaret för att höja ett stort kvinnokollektivs löner med flera tusen kronor, säger Kristina Ellmén.

Det skiljde ungefär 3?000 kronor mellan en barnmorskas lön och en medicinteknikers. Ett av Kristinas tråkigaste minnen från den tiden är att medicinteknikerna firade med tårta när den slutliga domen kom. Barnmorskorna undrade vad de egentligen firade. Det var ju inte deras lön som stod på spel. Stämningen mellan de två yrkeskårerna blev lite spänd efter det.

Stämningen mellan barnmorskorna och en del av obstetrikerna var inte på topp den heller. Arbetsgivarsidan hade kallat några av dem som vittnen i domstolen, så där stod arbetskamrater och sa att barnmorskors arbete minsann inte var så kvalificerat och självständigt.

För Kristina handlade kampen om värderingen av kvinnors och mäns arbete. Så ser hon det fortfarande. Det var – och är – en orättvisa som hon valde att bekämpa genom att anmäla arbetsgivaren för lönediskriminering.

–?Jag har alltid varit politiskt intresserad – en gång i tiden var jag väl en ung rebell. Jag tyckte att det var intressant att se vad som skulle hända, säger hon.

När Kristina ser tillbaka är det inte bara med bitterhet. Det var en lärorik tid. Hon kan mycket om hur svensk arbetsrätt fungerar. Och om de lagar och författningar som reglerar sjukvården. Roliga minnen har hon också. Som när dåvarande Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, sprang runt i Stockholms second handaffärer på jakt efter en kråsblus som kunde passa EG-domstolens klädkod. En sådan hittade hon. En svart cape också. Däremot inte en lockperuk av 1700-tals snitt.

Resan till Bryssel och domstolsförhandlingarna minns Kristina som närmast farsartade.

–?Jag har alltid varit en kostnadsmedveten person och tyckte att det hela var lite löjligt. En stor delegation från både landsting och fack åkte till Bryssel för att lyssna på hur en Queens Council försvarade JämO:s linje att lön innebar grundlön. Inte ob-ersättning och tidsförkortningar som arbetsgivaren ansåg. Jag tänkte att nu går Sverige i konkurs. Fast det gick ju ganska fort för det är klart att domstolen kom fram till att det var grundlönerna som skulle jämföras.

Åren efter det att Kristina, och hennes kollega Kia Wetterberg, anmälde landstinget för lönediskriminering kändes det som om hon inte gjorde annat än att beskriva sitt jobb. Hon har tappat räkningen på hur många arbetsvärderingar som gjordes. Tre tror hon. Efter den första åkte JämO på pumpen ordentligt. Arbetsdomstolen ansåg att arbetsvärderingsverktyget var undermåligt.

– Kia och jag arbetade både på förlossningen och gynavdelning och fick skäll för att vi använde många fler ord för att beskriva vårt arbete än vad medicinteknikerna gjorde. Arbetsgivarens ombud räknade orden, sa han, och kom fram till att det skiljde flera hundra. Jag har aldrig känt mig så tillplattad som då. Jag kommer inte ihåg detaljer från rättegångarna – men den känslan glömmer jag inte.

När den slutliga domen kom beskrevs den som en delseger för JämO, som då hette Claes Borgström och nöjt konstaterade: ”Man kan visst jämföra äpplen och päron”. Arbetsdomstolen gav JämO rätt i att det genom arbetsvärdering går att slå fast att arbeten är likvärdiga – även om de inte är lika.

Inte lång tid efter det att domen föll lämnade Kristina Örebro läns landsting. Hennes kämpande barnmorskekollega hade slutat året innan.

–?Jag var trött på landstinget. Inte bara på våra låga löner, utan på dålig personalpolitik och arbetstider som gjorde att man inte orkade hålla sig vaken på kvällarna. När jag jobbade treskift somnade jag nästan alltid i soffan till Rapport.

Kristina började som företagssköterska och blev själv en del av marknaden. Sedan dess orkar hon hålla sig vaken om kvällarna. Hon fick en chefstjänst för fem år sedan, och för ett halvår sedan blev hon ”headhuntad” till en konkurrerande företagshälsovård. Där är hon högsta chef – med titeln affärsenhetschef – och sätter lön på 35 medarbetare. Tio av dem är sjuksköterskor.

–?De är välutbildade och värda mer än den lön de har. Även om jag kanske inte kan sätta den lön de egentligen är värda, så har jag en plan för att uppgradera dem.

Planen är att stärka deras självförtroende. För jämfört med andra professioner i arbetsgruppen – sjukgymnaster, psykologer, läkare och ergonomer – är sjuksköterskornas självkänsla särskilt låg, säger Kristina.

–?Vi har en auktoritetsrädsla som verkar komma med broschen. En rädsla som på något sätt är inbyggd i sjukvårdens system. Fast kanske är det lite bättre ställt hos de yngre.

Själv har hon kämpat med den egna osäkerheten, som visade sig när hon i början av karriären som företagssköterska kom ut på arbetsplatser för att sälja sina tjänster.

– Om jag mötte en chef i kostym och slips och han spände ögonen i mig och sa: ”för höga priser” – då satt det på något sätt i ryggmärgen att jag skulle svara: ”visst, jag sänker”.

Kristina känner igen samma rädsla hos sina kolleger. Hon tror inte att det är en könsfråga. Utan just en sjuksköterskefråga. Sjuksköterskor är extremt ”serviceminded”, säger hon. De har svårt att säga att deras tjänster kostar och svårt att stå emot kunder som vill pressa priset.

–?Min mission är att stärka sjuksköterskornas självkänsla. Jag gör det genom att prata om deras kompetens. De har för lätt att tro att deras kunskap är jämförbar med den man får genom att läsa kvällstidningarnas hälsobilagor. Det har på något sätt klickat fel. Sjuksköterskor kan så mycket mer – och kan dessutom koppla sin kunskap om hälsa och helhet till naturvetenskap.

Om sig själv säger Kristina att hon egentligen inte är någon chefstyp, men ändrar sig i samma stund.

–?Jag har en chefshandledare och om han hade hört mig nu så hade han sagt: ”Vad snackar du för skit – du har väl varit ledare hela livet”. För även om jag inte har varit chef förrän på senare år har jag ofta tagit på mig ledarrollen i olika sammanhang. Jag jobbar på den sidan hos mig själv – det kan bli jobbigt för andra att jag tar befälet. Jag blir för dominant, säger Kristina och tillägger att hon skulle bli hemröstad första veckan om hon var med i dokusåpan Robinson.

Sin ”bossighet” har hon inte varit medveten om tidigare. Men chefshandledaren tvingar henne att konfronteras med olika sidor av sig själv – även dem hon önskar att hon inte hade. Så nu jobbar hon på att bli mer ödmjuk. På att ta mindre plats själv och i stället släppa fram andra.

–?Jag är extremt lösningsfokuserad. Om någon har berättat för mig om ett problem så har det gått i gång i mitt huvud och jag har börjat presentera lösningar innan de ens har berättat färdigt. Men jag har lärt mig att hålla igen om det också.

Fem år i chefshandledning har lärt henne mycket. Mycket har hon också lärt sig genom att byta jobb. Från att ha varit en i ett arbetslag med bara kvinnor i offentlig sektor gick Kristina till en könsblandad arbetsgrupp i en liten privat verksamhet där man måste sälja sina tjänster. Allt är annorlunda – men mest iögonfallande är beslutsordningen.

–?Sjukvården är så hierarkisk – här har vi en utplattad organisation och det är bra för det innebär korta beslutsvägar. Det är himla skönt att det är snabba puckar.

(Detta är en artikel ur tidningen Liv nr 1/2010.) 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida