Melankolin har lämnat finrummet
En gång i tiden uttrycktes melankoli med starka känslor. Den melankoliske var ofta en kreativ man och tillståndet hade hög status. När melankolin ersattes av depressionen bytte den kön — och därmed status.
Idé- och lärdomshistorikern Karin Johannisson har skrivit en bok om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och i nutid. Ett av de tillstånd hon beskriver är melankolin.
Går det mode i diagnoser?
–?Diagnoser på tillstånd som värk, smärta, nedstämdhet och sömnsvårigheter sätter namn på det som observeras, men samspelar också med samhället. När en diagnos väl finns tenderar den att dra till sig grupper som passar in just där. Vilket inte alls betyder att människor simulerar – det är naturligt att söka tolkningar på sina upplevda symtom.
Hur påverkas ett tillstånd av sin samtid?
–?Varje samtid har specifika former för att uttrycka nedstämdhet och sårbarhet. Forna tiders melankoliker uttryckte sin ångest med stark utlevelse – använde ett känslospråk som godtogs förr. Dagens sätt att uttrycka känslor är mer disciplinerat, mer präglat av trötthet och tomhet än av den starka pendlingen mellan nedstämdhet och eufori som beskrivs i den äldre melankolin.
Melankolin hade en viss status?
–?Den var förknippad med kreativitet och sågs främst som ett manligt tillstånd. Melankolin som ett historiskt tillstånd har beskrivits som allt från bitterljuvt vemod till stort mörker och det har förbundits med de intellektuella och de konstnärliga. Ett visst mått av melankoli har ansetts göra oss till självreflekterande personer. Jag tycker att det finns anledning att försvara de introverta tillstånden. De innehåller inte bara svärta.
Vad händer när melankolin byter kön?
–?Inte förrän själva begreppet melankoli ersätts av depression – vilket sker efter första världskriget – passar kriterierna in på kvinnan. Det som förknippas med depression – passivitet, att tala med låg röst, att begränsa sig själv – har fler kvinnor än män ansetts passa in på. Melankolin, när den förknippades med manlighet, var ett högstatus-tillstånd. När tillståndet kallas depression och byter kön får det låg status.
Varför är diagnosen depression vanligare bland kvinnor?
–?Det finns inte bara en förklaring. Men en kan vara föreställningen att kvinnor ska stänga in sin styrka; det bejakande, energiska och kreativa. Utrymmet för kvinnors normalitet har alltid varit mindre än mäns. Florence Nightingale är en av de kvinnor som har skrivit om hur hon måste stänga in ”monstret” inom sig.
Vad kan sjukvården lära av detta?
–?Man skulle kunna reflektera över om patienter för lättvindigt placeras i diagnostiska fack. Kvinnor har tränats i att se på sig själva som sårbara, men varför får de diagnosen depression dubbelt så ofta som män? Det är knappast en naturlag. Inget har påvisat könsspecifika serotoninhalter, och då måste man leta andra förklaringar än de medicinska. Även om människan är en biologisk varelse är hon också präglad av normer och kultur.
Hur samspelar samhället och sjukvården?
–?Det finns en lång rad aktörer som har betydelse för ökningen av en diagnos: läkare, patienter – och inte minst läkemedelsproducenter. När depressionsdämpande läkemedel kom ökade intresset för att ställa diagnosen. Det är inte bra om vi alltför lättvindligt medikaliserar olika skeden av livet. Känslopendlingar hör till de existentiella villkoren.
Johannisson K. Melankoliska rum (Albert Bonniers förlag)