Mer omvårdnad utan expedition

Kirurgen i Karlstad arbetar patientnärmre sedan länge. Men frågorna har inte tagit slut. Tvärtom. Hela metoden går ut på att ständigt ifrågasätta, så att patientens behov är i centrum.

Kirurgavdelning 6 på Central­sjukhuset i Karlstad har arbetat patientnärmre sedan 1999. Marianne Inde, som då var avdelningschef, införde metoden därför att hon såg att sjuksköterskorna hade en tendens att fastna på expeditionen. De ägnade för lite av sin tid till omvårdnad av patienterna, tyckte hon.?

Annika Carlson är avdelningschef på samma avdelning sedan fem år tillbaka. Hon kom hit som sjuksköterska för elva år sedan, och minns att kollegerna då berättade vilken stor förändring det innebar för alla när sjuksköterskorna lämnade expeditionen och kom nära patienterna. Det märktes tydligt i vårdens resultat eftersom sjuksköterskorna fick ny kunskap om patienterna.?

— De såg hur mycket patienterna åt, hur mycket de orkade gå, om de kunde gå på toaletten. All denna omvårdnadskunskap kunde de också förmedla direkt till läkarna, säger Annika Carlson.??

En förändringsbenägenhet krävs för att klara det. Alla uppskattar inte den husvillhet det innebär att lämna expeditionen för en mobil arbets­station, strategiskt placerad utanför ett patientrum. ?

Att gå från ”jag gör mitt och du gör ditt” till att se varandras kompetens och utvecklas som team är en av grunderna i den patientnärmre vården. Det optimala vårdteamet består av två eller tre sjuksköterskor och undersköterskor, med ansvar för sex till åtta patienter. Tryggheten i teamarbetet innebär att var och en, utifrån den egna kompetensen, tar ansvar för en god och säker vård för patienterna.??

Den ökade kunskapen om varandras professioner gör också att cheferna kan vara mer närvarande i vården. Förr gick en hel del av deras tid till att försöka lösa konflikter. I dag ser personalen varandra mer som kolleger än som ”vi och dem”, och problem som dyker upp kan de prata om i speglingar och reflexioner.?

— Jag har ett morgonmöte med alla tre teamen varje dag. Där kan vi prata om situationen på avdelningen, om patientflödet, eller om någon ska göra något särskilt, berättar Annika Carlson.??

På den njurmediciniska avdelningen infördes den patientnärmre vården för två år sedan. Avdelningschefen Jeanette Dalbom lägger ner mycket tid på reflexionen. Patientnärmre vård kräver ständig utvärdering och reflexion, både under arbetsdagen och när dagen är slut. Utan den är risken stor att personalen återgår till det gamla och invanda. ?

Ändå är det just reflexion och spegling som är svårast att hålla fast vid när tiden är knapp.?

— Efter två år får jag nu höra i utvecklingssamtalen att kommunikationen i arbetsgruppen har blivit bättre. De vågar ge varandra både positiv och negativ feedback och väntar inte med att ta upp saker tills de har blivit stora konflikthärdar, säger Jeanette Dalbom.??

Att avdelningscheferna skapar forum för reflexion är avgörande. Liksom att ha en struktur så att samtalen fylls med ett innehåll som utvecklar vården. De har tagit fram checklistor för att vara säkra på att rätt saker tas upp. Jeanette Dalbom har små kort med rubriker som: Vad har vi gjort i dag? Hur har jag utnyttjat min kompetens? Hur har vi samrått med patienten??

— Checklistorna tvingar oss att kommunicera. Från början kändes det lite konstlat, men nu tycker alla att det känns helt naturligt, säger hon.?

På avdelningarna som arbetar patientnärmre ifrågasätts både fastlagda rutiner och nya arbetsuppgifter. Det gäller att stanna upp och fråga sig: Är det patientens eller verksamhetens behov som styr mitt arbete?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida