´´Vi tvingas genomföra många, många amputationer´´
"Den värsta förödelse jag har sett", säger Lina Gustin, barnmorska som ger jordbävningsoffren i Port-au-Prince akut sjukvård. Känslorna kommer att behöva bearbetas när hon kommer hem till den svenska vardagen igen.
Läkare utan gränser driver sedan 19 år tillbaka tre akutsjukhus i Haiti. Hjälparbetet efter jordbävningskatastrofen kom därför igång snabbt. Den 5 februari hade sjukvårdspersonal inom organisationen behandlat över 13?000 skadade och genomfört fler än 1?500 kirurgiska ingrepp.
En av de drygt 700 anställda från Läkare utan gränser som ger akutvård åt de jordbävningsdrabbade i Port-au-Prince är Lina Gustin, nyligen färdigutbildad barnmorska och i vanliga fall verksam vid Halmstad lasarett. När Liv får telefonkontakt med henne har hon arbetat nära två veckor på Choscalsjukhuset i förorten Cité Soleil.
–?Vi behandlar ett par hundra patienter varje dag, mycket i samarbete med den lokala sjukvården. Otroligt många patienter har svåra frakturer och vi har tvingats att genomföra många, många amputationer. Behovet av kirurgi är skriande, säger Lina Gustin.
Ett annat akut problem är att många skadade har det så kallade crush syndrome, en allvarlig njurskada som uppstår när människor fastnat i rasmassor och trycken på kroppens muskelvävnad har frigjort stora mängder gifter i blodomloppet. I hälften av fallen leder tillståndet till döden. Patienterna måste behandlas med dialys.
Choscalsjukhuset har inte rasat samman av jordbävningen, men på grund av efterskalv vågar sjukvårdspersonalen inte låta patienterna vara kvar i byggnaden. I stället fungerar nio stora tält, med plats för upp till 20 patienter i varje, som sjukhussalar.
Fram till nu har insatserna koncentrerats till det allra mest akuta, att rädda liv, men efter hand ser det ut som om situationen börjar förändras, berättar Lina. Dödsfallen har minskat i antal. Bashygienen samt transporterna med mat och medicin fungerar också allt bättre. Det gör att sjukvårdspersonalen kan börja koncentrera sig mer på organisation och uppföljning. Många patienter behöver rehabilitering för att kunna återgå till någon form av normalt liv och två sjukgymnaster på plats har börjat träna dem.
–?En del patienter kan gå uppe och röra sig, de hjälper varandra och vi hör också skratt mitt i allt det svåra. Det är härligt. Men åtskilliga här är också svårt traumatiserade. Våra psykologer har mycket att göra.
På grund av den pressade situationen har sjukvårdspersonalen inga möjligheter att överblicka situationen utanför sjukhusområdet.
–?Det vi kan se är att det finns många totalförstörda hus längs vägen och hur folk har satt upp plastbitar och skynken i träden för att få tak över huvudet. Förödelsen här är det värsta jag sett säger Lina Gustin, som tidigare har arbetat med att hjälpa människor vid liknande insatser, bland annat i Afrika.
–?Vi har mötts av mycket otäcka bilder. Men just nu finns det ingen möjlighet att bearbeta allt. Många känslor efter upplevelserna kommer först när man är hemma i vardagen igen.
(Detta är en artikel ur tidningen Liv nr 1/2010.)