Yttrandefriheten i offentlig tjänst är bara en pappersprodukt

Ingen verklig yttrandefrihet existerar för de offentliganställda. Det finns många sätt att komma åt den som är obekväm.

I årets första Vårdfacket kunde vi läsa om så kallad meddelarfrihet i offentlig respektive privat anställning, det vill säga rättigheten att utan risk för påföljder lämna ut uppgifter om missförhållanden på arbetsplatsen till massmedia. Denna meddelarfrihet finns i dag för offentligt anställda – på papperet. Några garantier för att arbetsgivaren, trots förbudet, inte försöker ta reda på vem som lämnat ut uppgifter till massmedia finns inte.

Förtroendevalda för bland annat Vårdförbundet har enligt uppgift på sina håll arbetat för att meddelarfriheten också ska gälla privatanställda. Värdet av det kan diskuteras. Jag kan hysa en viss förståelse för att den som med privata medel startar en verksamhet, av vad slag det vara må, vill kräva en viss lojalitet av sina anställda. Den anställde, å sin sida, har förmodligen inte heller någon ambition att stanna kvar i en verksamhet som är så dålig att han/hon måste gå ut i massmedia för att få sin arbetsgivare att lyssna och vilja rätta till missförhållandena.
Inom vårdsektorn är de privata alternativen i Sverige så få och den offentliga verksamheten så omfattande att jag som anställd så gott som utan risk kan lämna en privat arbetsgivare som jag inte är nöjd med, för att söka mig en ny anställning inom mitt yrkesområde i offentlig eller annan privat regi. Avsaknaden av meddelarfrihet för privat­anställda är således ett mycket litet problem.

Ett gigantiskt problem för Vårdförbundet och andra fackförbund med offentligt anställda medlemmar att ta tag i är däremot att meddelarfriheten i offentlig förvaltning är en pappersprodukt som saknar värde i verkligheten. I Saltsjöbadsavtalet finns bland annat inskrivet att »arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet«, något som är naturligt i en privat rörelse men förödan­de för demokratin och utvecklingen i en verksamhet som finansieras med skatte­medel.

Ingenting hindrar en chef i offentlig verksamhet från att med försämrade arbetsförhållanden, lönefrysning eller omplacering trakassera en anställd som gjort sig obekväm genom att öppet vilja driva verksamheten i en riktning som inte stämmer överens med chefens/chefernas övertygelse. I en skattefinansierad verksamhet är ingen så mycket chef att man har rätt att vägra lyssna på och föra ett utvecklande meningsutbyte med sina anställda. Den som till sist tvingas säga upp sin tjänst och blir »utköpt« med avgångsvederlag kan ha mycket svårt att få en ny tjänst inom sitt yrkesområde, eftersom det finns så få alternativa arbetsgivare att välja bland.

Detta är ett problem långt större än vad gemene man förmodligen kan föreställa sig. Vid sidan av uppgiften att driva löneförhandlingar som står i relation till våra professioners ansvar och kompetens är detta enorma problem Vårdförbundets allra viktigaste fråga att driva.

TEXT: Thérèse Engdahl